Den senaste tiden tror jag fler än jag känt en dysterhet i klimatfrågan. Situationen har visserligen varit allvarlig sedan utsläppsgrafen hockeyklubban började böja skarpt uppåt från början av 1900-talet. Men åtminstone här i Sverige har allt mer gått i accelererande fart åt fel håll de senaste åren. Som Naturskyddsföreningens nya ordförande uttrycker det har regeringens miljöpolitik gått från ”otillräcklig till katastrof”.
Det är nedmontering av miljödepartementet, miljardstöd till fossila transporter och minskade anslag till miljövård. Samtidigt försöker jag påminna mig om att kampen mot klimatförändringar och artutrotning inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det finns en skala och varje tiondel gör skillnad.
Parisavtalet med dess överenskommelse om att den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 °C och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 °C kan onekligen kännas abstrakt. Men bakom dessa siffror och tiondelar döljer sig högst verkliga konsekvenser – och allt större risker desto högre temperatur vi når. Skillnaden mellan 1,5 °C och 2 °C är långt ifrån något som bara berör politiker på återkommande klimattoppmöten.
För korallreven handlar skillnaden om att finnas kvar till tio procent eller att i princip utplånas med endast en procent kvarvarande korallrev. För landet Bangladesh med en befolkning på 160 miljoner innebär 2 graders uppvärmning att en tiondel av landet ställs under vatten. Och många fler än dagens tiotals miljoner kommer behöva flytta för att det rent fysikaliskt blir dödligt varmt där de lever idag.
De utsläpp vi orsakar av metangas, från exempelvis djuren som ”ger” oss mjölk och kött, stannar kvar i atmosfären omkring 20 år. Koldioxiden från våra fossilbilar och flygplan däremot. Den stannar istället kvar i atmosfären hundratals eller upp till tusentals år. Betydligt längre än vi själva troligen kommer vara ihågkomna av eventuellt kvarlevande människor. Varje tiondel gör skillnad och räknas. Men också varje ton och kilo koldioxid vi orsakar. Liksom varje kilo eller ton vi hjälper till att binda i jorden genom biokol, bevarande av skog och trädplantering.
Vi gör små insatser av egna vardagsval och försök att påverka fler. Ofta känns det verkligen smått. Åtminstone utifrån vad vi konkret åstadkommer. Själv återkommer jag då ibland till vad alternativet skulle vara. Att ge upp? Låtsas som att klimatförändringarna inte är något problem? Klicka hem några Black Friday-fynd och fundera på en solresa med billigt flyg? Även om hela vårt ohållbara samhälle fortsätter att gå åt fel håll är det ingen ursäkt för att jag ska bidra med bensin till bålet. Inte bara för att varje tiondel gör skillnad utan även för min egen självrespekt och värdighet vill jag fortsatt leva med ett lågt klimatavtryck.
I början av september genomförde jag mitt andra maratonlopp. Mina förberedelser med många träningsmil bakom mig var tämligen bra. Men en bidragande orsak till att loppet gick så pass bra som det gjorde var den mentala inställningen. Bland annat delade jag hela tiden upp loppet. En kilometer i taget, deletapper med halva sträckan avklarad och mot slutet ”bara” fem kilometer kvar.
Till viss del tror jag vi kan göra liknande i klimatarbetets maratonlopp. Dela upp i mindre delmål och sträva efter fortsatt löpning framåt. En hjälp för mig i detta har blivit veckorytmen i Åttonde dagen. Vi skrev om detta initiativ tidigare och i korthet handlar det om att låta en av veckans dagar vigas åt protest och en åt vila. I mitt fall har fredagens protestdag innehållit någon aktivitet på miljö- och klimattema. En insändare, ett medborgarförslag eller kanske bara ett inlägg i sociala medier som berör ämnet. Det blir en rytm och en kilometer i taget. Parallellt med egna val för lågt klimatavtryck inspireras förhoppningsvis fler.
De val vi gör idag har betydelse, inte bara för våra eventuella barn, utan för flera generationer efter dem. Även om vi kan känna oss som droppar i oceanen påverkar våra livsval, inte minst vi som lever i den rika delen av världen. Varje tiondel gör skillnad idag och i framtiden.