När jag i höstas läste en distanskurs om klimatförändringar på högskolan i Halmstad ingick några inlämningsuppgifter. En gick ut på att skriva en diskuterande text om hur det kommer sig att det fortfarande finns så många människor som tvivlar på klimatförändringarna. Detta är en fråga som väckt mitt intresse även tidigare och med tanke på att faktaresistens var ett av 2015 års nyord så känns det helt på sin plats att skriva en text om klimatskeptiker. Följande text är alltså en lätt omarbetad version från kursen Klimatförändringar, jordens resurser och samhället (som för övrigt kan rekommenderas). Förutom de källor jag länkar till i texten har jag använt Veronica Stoehrels bok Klimatförändringar och den mänskliga civilisationen, John Lemons, The Business of Consumption: Environmental Ethics and the Global Economy och Alison Andersons Media, Culture and the Environment.
Klimatförändringarna nämns ofta som vår tids ödesfråga och vi är många som känner en uppriktig oro över hur lite som görs för att bryta den ohållbara utvecklingen. Frustrationen och förvåningen blir också stor vid insikten att många ännu tvekar ifråga om klimatförändringarna och dess konsekvenser. Hur är detta möjligt när 97-98% av samtliga aktiva forskare delar IPCCs slutsatser gällande den globala uppvärmningen?
Ett grundläggande missförstånd och en kvarleva från äldre tider är att vetenskapen handlar om absoluta sanningar när det egentligen är mer relevant att tala om sannolikheter. Tänk exempelvis på kvantfysikens undersökning av processer på atomnivå. Det är på liknande sätt svårt för forskare att påvisa samband av mänsklig interaktion i naturliga ekosystem på grund av den stora komplexitet i form av naturlig variation och förändringar som finns. Men själva medvetenheten om att det finns en osäkerhet och att summan kan vara större än de enskilda delarna är inget svaghetstecken för forskningen utan i själva verket en viktig grund i modern forskning. Problemet är att det som i vetenskapliga kretsar ger trovärdighet i massmedia kan tolkas som osäkerhetsfaktorer och göra det mindre befogat att ta budskapet på allvar. Journalistiken tolkar alltså gärna vetenskapens, av nödvändighet försiktiga språk, som att det finns en form av osäkerhet i frågan.
Samtidigt som det finns en tro på att vetenskapen ska kunna leverera fullständiga och hundraprocentiga sanningar finns det inom media också krav på objektivitet. Detta kommer ofta till uttryck i att varje ställningstagande också ska få en motpart. Här kan mycket väl en officiell källa ställas mot en mindre officiell källa. I ett föredrag beskriver vetenskapshistorikern Naomi Oreskes hur det i nästan alla sammanhang finns några griniga gamla gubbar som går på tvärs mot alla andra genom att exempelvis förneka klimatförändringar, ozonhål eller rökningens skadlighet. Men när övertygelsen inom den etablerade vetenskapen står i förhållande 100 eller 1000 till 1 bör minoriteten rimligen inte ges lika mycket uppmärksamhet som den vetenskaplighet som är praxis. Ett påtagligt exempel på hur ”båda sidor” skulle pressas in såg jag i höstas när vår lokala tidning skrev om att WHO varnade för att charkuterier orsakar cancer. Trots den trovärdiga källan bakom rapporten fanns i artikeln också ett uttalande från, den föga opartiska branschorganisationen Kött- och charkföretagen, som påtalade hur kött är en bra näringskälla. Liknande utrymme ges tyvärr också till klimatskeptiker.
Det går lätt att tänka sig hur stora intresseorganisationer från den fossila energin arbetar genom tankesmedjor och lobbyorganisationer för att ifrågasätta och relativisera klimatförändringarna. Oreskes pekar emellertid på att det är många fler branscher – likt tobaksindustrin, jordbruksföretag, mobiltillverkare etcetera – som arbetar mot regleringar och inskränkningar inom sina områden. Som ett exempel på styrkeförhållandet nämner hon också hur tobaksindustrin under 80-talet hade en marknadsföringsbudget, för att bemöta kritik mot tobaken, som var tio gånger så stor som forskarna hade för att påvisa sambanden mellan rökning och cancer.
En nutida illustration av hur miljöproblem kan presenteras på mer eller mindre konstruktiva sätt är en några år gammal DN-krönika av Johan Schück. Han beskriver där på ett övertygande sätt hur liten effekt på världens utsläpp Sverige har. Och inför risken att förlora ekonomiskt på att minska våra utsläpp rekommenderar han att vi lägger energi på att påverka de globala förhandlingarna istället. En argumentation som spelar klimatskeptiker i händerna. Använder man istället statistiken på ett annat sätt, likt i en KTH-rapport om Sveriges koldioxidutsläpp, betonas hur många ton varje svensk i genomsnitt släpper ut. Detta visar sig i deras studie vara omkring dubbelt så mycket som tidigare redovisats eftersom de tog med utsläppen från vår import av konsumtionsvaror på ett mera rättvisande sätt. Genom att peka på varje svensks utsläpp går det mycket lättare att sätta våra ambitioner och behov av åtgärder i ett rimligt perspektiv. Vi kan enkelt se hur mycket medelsvenskens utsläpp behöver minska för att nå den hållbara nivån av koldioxid, på bara något ton per år, som vi behöver komma till.
Det finns något närmast allmänmänskligt i hur vi föredrar att ta till oss ”goda nyheter”. När det handlar om klimatet finns det allt för ofta, delvis på grund av en objektivitetssträvan, en alternativ röst i debatten. När denna röst förkunnar att det är bättre att vänta på säkrare forskning eller att medicinen är värre än symtomen bjuds vi lätt in till en passivitet. Alternativet att förändra våra vanor och ge upp några av våra bekvämligheter verkar plötsligt inte motiverat. Detta trots att de röster som ifrågasätter klimatförändringarna sällan kommer med egna vetenskapliga argument utan mest varnar för vissa miljöpolitiska åtgärder eller lyfter fram osäkerheten i forskningen.
Klimatforskarna själva kan också vara en del av problemet. Lila Shapiro beskriver i en artikel hur många naturvetenskapliga forskare är så blinda för den icke-naturvetenskapliga världen att de nästan utvecklat fobiska drag mot skönlitteratur. Detta gör det svårt för dem att nå ut med sina upptäckter till en allmänhet som är van att förstå verkligheten genom berättelser. En orsak till att Oreskes tycks nå ut med sitt budskap kan nog vara hennes tvärvetenskapliga inriktning – då hon som historiker forskar om klimatförändringar.
Och visst behöver vi fler historier för att bättre ta till oss klimatförändringarna. En av mina favoriter kring klimatskepticism är om hur IPCC nu med 95% säkerhet kan säga att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan. Skeptikern använder då dessa 5% som ett halmstrå för att slippa förändring – men i en annan situation ser det annorlunda ut. För vem vill köra ut på en bro eller åka med ett flyg om risken för en olycka är 95%?