Det är lätt att glömma bort att se värdet hos det vi redan har. En typ av konsumtion jag ibland frestas av är den som handlar om hemmet. För ett par år sedan började vi drömma om ”visionshuset”. På många sätt handlade det om att kunna visa upp och sprida idéer om hållbart boende. Men där fanns förstås också känslan av att jag skulle trivas där. Det gamla intresset för heminredning återuppstod. Jag började följa tapetmakare på Instagram. Där finns fantastiska mönster och färger! En del specialgjorda möbler skulle behövas då vi tänkte oss en väldigt liten boyta. Det var roligt att spåna på hur de skulle se ut. Och så trädgårdsmöblerna… Och växterna…

Sedan insåg vi hur dyrt det där skulle bli och att vi inte har kapital att köpa tomt och hus. Jag måste medge att jag blev ganska besviken. Men så en dag satt jag i soffan i vårt vardagsrum och en tanke bottnade till slut. Att det vi omgivit oss med där är saker som har en historia för oss. Saker vi valt, fått och valt att behålla, givit varandra, valt att placera just där de står. Och att det är på det sättet tingen bidrar till att skapa ett hem. Jag har bott i den här lägenheten längre än någon annanstans sedan jag flyttade hemifrån. Det är inte ett visionshus, men det är vårt hem.

Det behöver inte betyda att ingenting kan bytas ut, eller att det aldrig är läge att flytta. Men tanken hjälpte mig att se värdet hos det vi redan har. Att inte ständigt längta efter något mer.

Den där längtan driver oss annars ofta till konsumtion. Vi tror nog då och då att vi har hittat det vi verkligen vill ha. Och om vi bara köper det så är vi ”hemma” sedan. Men ofta dröjer det inte länge innan vår irrande blick hittar något annat att längta till. Egentligen sitter det kanske mer i blicken, inställningen, än i saken i sig.

Ett annat, närbesläktat område där jag frestas att konsumera är kaffekoppar, temuggar, assietter och dylikt. Där har jag bytt spår flera gånger och sedan tröttnat. Ett tag hade jag udda, begagnade koppar. Sedan ville jag ha en striktare, enhetlig stil, men i olika färger. Ett tag hade vi espressobryggare och då ville jag ha koppar till både espresso och cappuccino. Och sedan föll jag för några olika koppar och muggar som jag köpte par av och så hade vi återigen en ganska udda samling. Senast köpte vi varsin kopp av en keramiker jag uppskattar när vi var på utflykt. Nu vill jag vårda känslan för det vi redan har. Låta dem bli laddade med vår historia. Bli något jag en dag kan bli nostalgisk över.

Nyligen blev vi intervjuade för en studie om minskad konsumtion. Då fick vi frågan vad vi tänker att ”överkonsumtion” respektive ”lagom konsumtion” är. Jag svarade ungefär att lagom är att dels köpa det man faktiskt behöver och dels det man har anledning att tro att man kommer att värdera under lång tid. Överkonsumtion är då att köpa på impuls, för nyhetens behag, eller en tillfällig kick. Men det kräver också att man lär sig förstå vad man faktiskt kommer att värdera i längden. Fundera gärna på tidigare köp och nuvarande ägodelar i det perspektivet. Helena von Zweigbergk sade i Babel ungefär ”Vi förstör en hel värld för att köpa saker vi i grunden föraktar.” (fritt ur minnet). Det är insiktsfullt sagt. Låt oss skona världen och värdesätta de ting vi redan har.