Idag handlar både jag (Peter) och Sofia till absolut största delen ekologiskt. För Sofia började det med medvetna människor i hennes närhet under studier på folkhögskola. För egen del är jag osäker på startpunkten men vet att många tankefrön såddes i samband med kurser i humanekologi. Dessa frön har idag burit frukt, kanske mest tydligt, i form av mitt KRAV-certifierade bageri. En certifiering som tydligt signalerar: välj ekologiskt.

Trots detta drabbas jag ibland av viss osäkerhet kring hur kritiken mot det ekologiska ska bemötas, som när jag läser den uppmärksammade debattartikeln från några SLU-forskare. Eller när jag lyssnar på företrädare för LRF som propagerar för konstgödselns välsignelser. I detta veckotips försöker jag beskriva varför vi själva väljer ekologiska livsmedel och önskar att dessa blev standardsortiment – så att det var oekologiska produkter som behövde märkas ut och inte tvärtom.

Själva grunden i ekologisk produktion är att konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel inte får användas. Istället är produktionen beroende av gödsel från djur (som vid oekologisk uppfödning ofta är ett problem att hantera, men här är en nödvändig resurs). Jordbrukare som bedriver ekologiskt jordbruk sluter alltså kretsloppen av näring från djuren genom att lägga ut gödsel på åkrarna där det sedan växer upp mat till gårdens djur – och många människor. Istället för besprutning av odlingarna med diverse kemikalier används uppfinningsrikedom och gammal kunskap. Exempelvis gynnas vissa insekter som håller efter skadedjur, klok växtföljd tillämpas och större mekanisk bearbetning av jorden behövs för att bli av med ogräs – men framför allt odlas mer tåliga grödor. Djuren inom ekologisk produktion lever sällan i någon Bullerbytillvaro men har det drägligare än släktingarna inom oekologisk produktion. Förutsättningarna för naturliga beteenden som bökande och pickande är större och deras mat är garanterat fri från bismak av det importerade kraftfodrets regnskogsskövling.

Det traditionella näringskretsloppet är i oekologisk produktion mer eller mindre ersatt av konstgödsel. En följd av detta är att odlingen kan bedrivas skilt från djurproduktion och ofta koncentreras odlingen av grödor till ett fåtal sorter som odlas på stora områden. Konstgödsel hämtar kväve från luften i en tillverkningsprocess som kräver mycket energi – energi som ofta är fossil och bidrar till växthuseffekten. Den innehåller också fosfor och kalium. Fosfor är en ändlig resurs där en stor del av världens fyndigheter finns i Västsahara; som i strid med FNs beslut ockuperas av Marocko. Konstgödsel är alltså energikrävande att framställa, dess råvaror är begränsade och vid näringsläckage från åkrarna riskeras övergödning. Dessutom varnar många för att dess användning leder till ökad halt av kadmium i jorden. Kadmium som bland annat bidrar till fler benbrott och njurskador för oss som äter av det som odlas på jordarna.

Det starkaste argumentet, för mig personligen, att välja ekologiskt har alltid varit vetskapen om att den inte besprutas med diverse gifter. Naturligtvis känns det tryggare att äta sådan mat men insikten om att den samtidigt bidrar till ökad biologisk mångfald är minst lika viktig. Just hållbara ekosystem med rik biologisk mångfald är något som miljöexperterna på Stockholm resilience center hänvisar till som en ännu mer brådskande fråga än klimatförändringarna – även om frågorna inte kan skiljas från varandra i praktiken.

Hur kan man då, som miljöengagerad, reagera på debattartikeln från SLU-forskarna? Tja, vill man vara en smula raljerande går det att peka på att forskarna verkar vara en ganska isolerad grupp med kommunikationsproblem inom det egna universitetet och att artikeln ingår i deras boklansering. Men ett mer seriöst bemötande vore att liksom Naturskyddsföreningen hänvisa till studier från 400 internationella forskare som kommit fram till helt andra slutsatser än SLU-forskarnas. Bland annat konstateras att ekologiska metoder ofta ger större skördar än oekologiska metoder – ännu inte i vårt kalla klimat, men däremot i utvecklingsländer där behovet av ökad matproduktion är som störst. Här hemma är behovet av att öka vår matproduktion knappast så desperat att det är värt att förgifta naturen med kadmium eller bekämpningsmedel som hotar hälsa och artrikedom. Istället ligger det betydligt närmare till hands för oss att minska vårt matsvinn och låta delar av vår resurskrävande djurproduktion övergå till produktion av vegetabilier istället.

I debatten som varit kring den ekologiska maten är det också lätt att bli hemmablind. Här i Sverige hotar förvisso den oekologiska matproduktionen att bland annat successivt utarma naturens artrikedom, bidra till fler människors benbrott och orsaka algblomning. Ser vi på andra länders produktion av varor som vi importerar hit kan konsekvenserna vara betydligt mer drastiska. Naturskyddsföreningen har listat fem varor där våra ekologiska val spelar extra stor roll. Dit hör kaffe och bananer där arbetarna på de oekologiska plantagerna, på grund av generöst besprutade grödor, allt för ofta drabbas av nervskador, cancer och barnlöshet.

Trots alla fördelar med ekologiskt som jag här har påmint mig om kvarstår ett problem som också kom fram i nämnda debattartikel. Eftersom ekologiska odlare inte använder gifter mot ogräset behöver de oftare bearbeta jorden mekaniskt. De kör alltså mera traktor. Detta är problematiskt bland annat för den användning av fossil energi som det innebär. Glädjande nog verkar det problemet ha fått ökad uppmärksamhet. I regelsamlingen för 2015 från KRAV har de en rad grundläggande punkter för den ekologiska produktionens målsättning. En av dessa beskriver hur ”man minimerar användningen av energi och framförallt fossila bränslen och andra icke förnybara naturresurser, liksom utsläpp av föroreningar”.

Åtminstone för KRAV-märkt produktion kommer alltså hårdare krav att ställas på användning av förnyelsebara drivmedel. Ifall detta gäller för ekologisk produktion generellt får jag anledning att återkomma till redan nästa vecka, när veckotipset handlar om skillnaden mellan KRAV och EU-ekologiskt.