Tag Archives: te

Göra eget te

Göra eget te

Vi har tidigare skrivit om kaffets påverkan på miljön och det var inte svårt att hitta information om. Teets miljöpåverkan verkar däremot inte ha uppmärksammats så mycket. Om det betyder att det är en relativt bra produkt, eller om det snarare är en blind fläck, vet vi inte. Som när det gäller allt som odlas besprutas te i konventionell produktion och det är bra att välja KRAV. Det är vi än så länge inte så konsekventa med. Spännande dofter och smaker fördärvar det moraliska omdömet ibland. Däremot är vi ganska bra på att använda de möjligheter vi har till att göra eget te. Då kan man vara helt säker på att inga kemikalier använts och man slipper alla transporter. Te är, liksom t ex kryddor, den sortens produkt som egentligen är ok att transportera. Det väger inte mycket och har lång hållbarhet, vilket gör att man kan använda långsamma transportmedel med mindre utsläpp. Men ingen transport alls är ju ännu bättre! Jag (Sofia) tror också att det överlag är bra att öva sig i att tänka mer på att ta vara på det man har omkring sig.

På en ”tårtbit” av vår kolonilott odlar vi kryddväxter. En stor andel av dessa är sådana som är goda att göra te på, t ex flera sorters mynta. Det man behöver tänka på när det gäller odling av örter är ofta att begränsa utbredningen, snarare än att få dem att växa. De flesta kommer troget tillbaka år efter år och kräver väldigt lite skötsel. Flera går också alldeles utmärkt att odla i kruka inomhus. Man kan så från frö eller köpa plantor. Även de som finns i vanliga livsmedelsaffärer kan klara sig om man planterar om dem, men det är bättre kvalitet om man köper i blomsterhandel eller handelsträdgård. Känner du någon som odlar örter är de enkla att ta skott från.

På sommaren gör vi ofta te på färska kryddväxter. De vi har som vi använder på det sättet är lavendel, citronmeliss, pepparmynta, brokbladig äpplelmynta, temynta, rosenmynta, vadstenamynta (mycket aggressivt växtsätt), ananassalvia (ettårig, förra året hade vi melonsalvia) och åbrodd (används i liten mängd blandat med t ex citronmeliss eller någon mynta). Till en mugg räcker det med ett par blad. Brygger man i tekanna kan man ta en hel kvist. Koka upp vatten och häll på. Låt dra under lock 10-20 minuter. Själv tycker jag det är det godaste te man kan få. Vill man göra iste rör man i ett par teskedar socker, råsocker, honung eller annan sötning när teet är varmt och låter det sedan svalna. Ställ det därefter i kylskåpet och/eller ha i isbitar så att det blir riktigt kallt.

För att spara sommarens smaker brukar vi plocka knippen av örtkryddor, binda samman dem i buketter och hänga upp och ned på gardinstången. När de har torkat helt smular man ned bladen i burkar. De ska förvaras mörkt, så om man vill ha burkarna framme ska de vara i t ex metall (inte genomskinligt glas). Det händer att kryddor tappar smaken vid torkning och mest smakar gräs, men myntor är enkla att torka och det kan hända att det är förvaringen som fallerat när vi misslyckats med en del andra. Vi skulle mycket väl kunna vara självförsörjande på te om vi inte blev så sugna på att pröva andra smaker.

När man brygger te på torkade örter gör man som med vanligt te. Det behöver inte dra så länge som färska blad. Torkade nässlor går också bra att använda. De ger inte så mycket smak, men lär vara nyttigt och är gott att blanda med någon kryddväxt. Vi odlar inte svarta vinbär, men bladen från sådana buskar är annars goda att ha till te. I år har jag så smått börjat botanisera i det vilda efter sådant man kan äta eller brygga te på och det jag har använt ett par gånger är groblad. Man gör te på bladen på samma sätt som med färska örter. Milt smakande och lär vara bra för halsen.

Refill

Refill

Ett sätt att minska vår materialförbrukning och vårt överutnyttjande av jordens resurser är att mer konsekvent nyttja de olika refillmöjligheter som finns. Inom vissa områden har vi med självklarhet gjort detta länge medan vi är noviser på andra områden med refill.

När jag (Peter) som student fick min första egna lägenhet använde jag refill mera av ekonomiska än miljömässiga skäl. Tvättmedel var – och är – en produkt där det är enkelt att spara både pengar och miljö genom att köpa refill istället för nya flaskor av hårdplast. Under denna tid studerade jag bland annat litteraturvetenskap och antecknade då mycket. Vissa pennor fick med tiden ett affektionsvärde och istället för att köpa nya köptes bläckpatroner i bokhandeln. Även här sparades en del resurser.

Tidigare har vi, när det funnits, använt plastdiskborstar med utbytbara diskhuvuden. På det viset har en hel del plast kunnat sparas in när diskhuvudet varit utslitet men skaftet fortfarande fullt användbart och utan behov av att bytas ut (vilket aldrig hände). Just nu har vi istället en diskborste i trä som också har utbytbart huvud. Liknande princip har jag tidigare även haft för tandborstar.

När jag tänkt på detta med återfyllnad och refill har Annika Norlins sång ”Fredrik” dykt upp i huvudet. Hon sjunger där om ett meningslöst, egoistiskt samhälle och exemplifierar det med att hon köper vatten på flaska. Just så tror jag det är. Vatten som köps på flaska borde vara en omöjlig produkt utifrån att nästan alla har bra kranvatten och något bra argument mot att ta med en flaska vatten hemifrån när vi ska på utflykt eller liknande finns egentligen inte. Föga förvånande orsakar denna bekvämlighet även en betydande och onödig miljöbelastning. Koldioxidutsläpp motsvarande 8500 oljeeldade villor var resultatet bara för transporten av flaskorna i denna några år gamla studie.

Bland elektronikprylar kan refillmöjligheterna ofta vara kloka alternativ till kostsamma nyinköp; kostsamma kanske inte alltid ekonomiskt men däremot i naturresurser. Tydligt är detta för vår skrivare där bläckpatronerna regelbundet lämnas in för påfyllning. Detta går att göra på många håll men då jag arbetar i Linköping är denna butik flitigt använd för min del. En annan form av elektronikrefill som jag nyligen prövade var att byta batteri till min iPhone. Den fick genom detta ett nytt liv och användbarheten ökar ytterligare flera år. När vi byter ut trasiga eller slitna delar i våra tekniska prylar sparar vi förstås resurser i många led men gynnar även våra lokala teknikhantverkare.

Bland livsmedel upplever vi att det ännu är relativt ovanligt med refillmöjligheter även om det förekommer i vissa butiker. Kryddor i pappers- eller plastpåsar finns i alla fall ofta och i viss mån även KRAV-märkt. Detta är då ett vettigt alternativ till att köpa en ny liten glasburk med kryddor. Det kan även finnas kaffe och te eller spannmål, linser och bönor i lösvikt. Man kan då mera exakt styra mängden som köps och mindre mängd förpackningsmaterial används. Det vore intressant om detta liksom möjlighet att handla mjölk, olja etcetera i lösvikt framöver kunde utökas. I väntan på att detta blir en del av vardagen kan vi alla göra det till en utmaning att återfylla så många som möjlig av våra produkter och förpackningar samt efterfråga möjligheten till detta där vi handlar.