Ett sätt att minska vår materialförbrukning och vårt överutnyttjande av jordens resurser är att mer konsekvent nyttja de olika refillmöjligheter som finns. Inom vissa områden har vi med självklarhet gjort detta länge medan vi är noviser på andra områden med refill.

När jag (Peter) som student fick min första egna lägenhet använde jag refill mera av ekonomiska än miljömässiga skäl. Tvättmedel var – och är – en produkt där det är enkelt att spara både pengar och miljö genom att köpa refill istället för nya flaskor av hårdplast. Under denna tid studerade jag bland annat litteraturvetenskap och antecknade då mycket. Vissa pennor fick med tiden ett affektionsvärde och istället för att köpa nya köptes bläckpatroner i bokhandeln. Även här sparades en del resurser.

Tidigare har vi, när det funnits, använt plastdiskborstar med utbytbara diskhuvuden. På det viset har en hel del plast kunnat sparas in när diskhuvudet varit utslitet men skaftet fortfarande fullt användbart och utan behov av att bytas ut (vilket aldrig hände). Just nu har vi istället en diskborste i trä som också har utbytbart huvud. Liknande princip har jag tidigare även haft för tandborstar.

När jag tänkt på detta med återfyllnad och refill har Annika Norlins sång ”Fredrik” dykt upp i huvudet. Hon sjunger där om ett meningslöst, egoistiskt samhälle och exemplifierar det med att hon köper vatten på flaska. Just så tror jag det är. Vatten som köps på flaska borde vara en omöjlig produkt utifrån att nästan alla har bra kranvatten och något bra argument mot att ta med en flaska vatten hemifrån när vi ska på utflykt eller liknande finns egentligen inte. Föga förvånande orsakar denna bekvämlighet även en betydande och onödig miljöbelastning. Koldioxidutsläpp motsvarande 8500 oljeeldade villor var resultatet bara för transporten av flaskorna i denna några år gamla studie.

Bland elektronikprylar kan refillmöjligheterna ofta vara kloka alternativ till kostsamma nyinköp; kostsamma kanske inte alltid ekonomiskt men däremot i naturresurser. Tydligt är detta för vår skrivare där bläckpatronerna regelbundet lämnas in för påfyllning. Detta går att göra på många håll men då jag arbetar i Linköping är denna butik flitigt använd för min del. En annan form av elektronikrefill som jag nyligen prövade var att byta batteri till min iPhone. Den fick genom detta ett nytt liv och användbarheten ökar ytterligare flera år. När vi byter ut trasiga eller slitna delar i våra tekniska prylar sparar vi förstås resurser i många led men gynnar även våra lokala teknikhantverkare.

Bland livsmedel upplever vi att det ännu är relativt ovanligt med refillmöjligheter även om det förekommer i vissa butiker. Kryddor i pappers- eller plastpåsar finns i alla fall ofta och i viss mån även KRAV-märkt. Detta är då ett vettigt alternativ till att köpa en ny liten glasburk med kryddor. Det kan även finnas kaffe och te eller spannmål, linser och bönor i lösvikt. Man kan då mera exakt styra mängden som köps och mindre mängd förpackningsmaterial används. Det vore intressant om detta liksom möjlighet att handla mjölk, olja etcetera i lösvikt framöver kunde utökas. I väntan på att detta blir en del av vardagen kan vi alla göra det till en utmaning att återfylla så många som möjlig av våra produkter och förpackningar samt efterfråga möjligheten till detta där vi handlar.