Från jord till bord

Fran jord till bordDet påpekas ibland att det är bra om det är så få steg som möjligt från jord till bord. En aspekt på detta är förstås fördelarna med närproducerad mat, men det är inte det enda. Varje produktionsled en vara passerar drar energi och använder jordens resurser och det är därför bra med så få led som möjligt. Det allra bästa är det du odlar i din egen trädgård, eller i vårt fall på en kolonilott på cykelavstånd, eller det du plockar i en närbelägen skog. Ska man dra det till sin spets är det ultimata t ex en egenodlad, råriven morot.

När en vara säljs i butik tillkommer transporter och i vissa fall speciell förvaring t ex i kyl. Men närodlade färska grönsaker är fortfarande väldigt bra. Ju mer processad en produkt är desto fler steg blir det från jord till bord. Även detta att odla foder till djur som man sedan tar mjölk eller kött från är att lägga till steg i förhållande till att äta det odlade direkt. Används det dessutom konstgödsel och bekämpningsmedel i odlingen tillkommer steg i produktionen av dessa. Det mesta fodret odlas inte heller på gården där djuren lever. Ofta används importerat kraftfoder som kan komma från flera håll och ha genomgått flera led. Liknande gäller odlad fisk. När mjölk vidareförädlas till t ex ost tillkommer steg. Djur skickas också ofta någon annanstans för slakt och kanske förpackas köttet på ytterligare något annat ställe. Fisk transporteras ibland fram och tillbaka över halva jordklotet för att det är billigare att få dem rensade i Asien.

Den som jagar eller fiskar själv kan däremot komma nära bordet även om någon transport oftast ingår. Viltkött tar färre steg från jord till bord än kött från tamboskap eftersom man inte behöver odla foder till dem.

Halvfabrikat och färdigrätter har ofta genomgått oöverblickbart många led. Det är en anledning till att det ofta fuskas med just sådana produkter. En färdigrätt innehållande kött från tamboskap är alltså bland det sämsta man kan välja ur detta perspektiv.

Nu menar vi inte att man ska leva på endast egenodlade, rårivna morötter. Detta är snarare en aspekt att väga in när man söker en hållbar balans. Vi väljer helt bort färdigrätter och de allra flesta halvfabrikat. Jag äter kött ett par gånger i veckan och Peter bara fisk, men vi använder t ex ost. Färska grönsaker utgör en stor del av vår kost och på sommar och höst äter vi väldigt mycket egenodlat.

Det kan också vara relevant i sammanhanget att nämna det som brukar kallas resiliens – motståndskraft vid kraftiga förändringar. I en värld med sinande olja, där man kan bli så illa tvungen att ta verkliga krafttag mot koldioxidutsläppen, är det inte alls säkert att vi kan fortsätta transportera saker hit och dit hur länge som helst. Det kan också uppstå konflikter pga klimatförändringarna, eller av andra skäl, som skärmar av oss från omvärlden. Den mark vi på ett hållbart sätt kan odla på är dessutom begränsad. Då måste vi se till att använda resurserna så klokt som möjligt och att vi kan producera mat nära bordet om vägarna längre bort ifrån stängs.

Nässlor i mat och odling

Spada nasslorNu är det på många håll i landet tid att plocka säsongens första späda nässlor. Bland vårens primörer är kanske dessa de mest tacksamma. Fulla av c-vitamin och grönt vårfräscha piggar de upp efter en lång vinter.

Brännässlor finns bland de vilda växter som de flesta känner igen och lätt hittar i sin närhet. För att nässlorna verkligen ska vara välgörande för oss bör de inte plockas nära vältrafikerade vägar (som sprider tungmetaller) eller i anslutning till extremt kväverik miljö som gödselstackar (där nässlorna kan samla på sig allt för höga halter av nitrater). För övrigt finns nog bara positivt att säga om denna växts näringsvärde. Då den innehåller så många välgörande ämnen beskrivs nässlor ibland till och med som ett bra alternativ till multivitamin- och mineraltabletter.

Jag (Peter) åt som barn och tonåring ofta nässelsoppa hos min mormor. Vid mellandagarnas och påskens släktsammankomster var nässelsoppa med förlorade ägg ett stående och uppskattat inslag. Själva tanken på att soppans huvudingrediens varit ett brännande ogräs och äggens fantasieggande epitet höjde förstås måltiderna ytterligare.

Vårt eget plockande och odlande [sic!] av nässlor påbörjades för några år sedan efter vår flytt till Vadstena. Jag kom då att tänka på barndomens nässelsoppa och läste även om hur nyttig brännässlan är. Under våren plockar vi de späda nässlorna och använder exempelvis till soppa. Uppstekta med olja, salt och kanske lite vitlök passar vårens nässlor till vilken måltid som helst. Plockar du mycket kan de förvällas och sedan frysas in för kommande behov. Jag har även plockat nässlor långt senare under säsongen, fram till hösten faktiskt. Då låter jag dem oftast torka i knippen; hopbundna i ett snöre och hängande upp och ner. När de torkat bränns de nästan inget och bladen kan smulas ner. Detta nässelsmul använder jag sedan i müsli, brödbak och teblandningar. Smakmässigt tillför torkade nässlor inte mycket men det är ett gratis och naturligt växande multivitamintillskott.

För att enkelt kunna skörda nya fina nässlor under säsongen har jag även planterat in några brännässlor i ett hörn av vår koloni. Då de lätt sprider sig har nässlorna planterats i en loppisfyndad plasthink där botten tagits bort. Hinken grävdes ner i jorden så att dess kant är strax under markytan och nässlorna håller sig nu mestadels där innanför.

Vid odling är nässelvatten för övrigt ett miljöklokt och effektivt sätt att öka skörden. Nässelvattnet bidrar till att gödsla marken och styrka växtligheten mot skadedjursangrepp. För att få egengjord växtnäring plockar du en hink med nässlor (ta helst inte toppen med frökapslar om nässlorna är överblommade). Fyll hinken med vatten och tyng ner nässlorna med en sten eller dylikt. Efter cirka en vecka är nässelvattnet färdigt och bär då en omisskännlig bouquet… Vi brukar späda ut det åtminstone 1:10 och sedan vattna på de växter som kan behöva ett näringstillskott.

Ännu en fördel med att ha en växtplats för nässlor i sin närhet är att de lockar till sig vackra fjärilar som både kan pollinera växter och försköna omgivningen.

Svenskproducerad mat och dryck – 40 dagar utan import

svenskproducerad mat och dryck 40 dagar utan import

Som vi har skrivit om tidigare valde jag (Sofia) endast svenskproducerad mat och dryck under fastans fyrtio dagar. Undantagen var kryddor och frön samt när jag var bortbjuden. Så här en tid efter påsk kan det vara värt att reflektera en del över hur denna övning gestaltade sig.

En sak jag funderade över innan jag slog fast kriterierna för vilka undantag som var tillåtna var detta med kaffe. Jag prövade faktiskt att vara utan några dagar veckan innan fastan för att se om det verkade genomförbart. Egentligen var jag ingen storkonsument innan heller och hade redan tidigare dragit ned på mängden, men brukade ändå dricka kaffe varje dag. Det jag trodde skulle vara svårast var att vara utan koppen på morgonen. Skulle jag verkligen hålla mig vaken på jobbet? Första dagen hade jag ont i huvudet. Ett par tre dagar därefter var jag tröttare än vanligt, men därefter var det faktiskt inga problem alls. Efter ett tag märkte jag att jag i själva verket saknade kaffet mest på helgerna när jag i högre grad äter fikabröd. Till den sortens sötsaker finns det helt enkelt inget som passar lika bra som kaffe i mitt tycke. Te var ju inte heller en accepterad dryck under fastan förutom vårt egenodlade örtte. Morgonkaffet saknade jag efter ett tag inte alls. En lärdom av detta blev att låta kaffe vara en helg- och festdryck. Det finns ingen anledning att dricka det av slentrian till vardags om jag ändå inte saknar det. En annan upptäckt var att kaffet tycktes smaka mycket mer och dofta ljuvligare när jag väl unnade mig att dricka det. Sådant man gör av gammal vana upphör man snart att verkligen uppskatta. Den uppiggande effekten blev också kraftigare. Vi kommer att återkomma till varför det är bra att dra ned på mängden kaffe av miljömässiga skäl och stannar här vid att det är en produkt som transporteras långt och som vi i Sverige konsumerar i mycket stora mängder.

Till frukost blev annars enda skillnaden att jag brukar ha russin i havrefilen. Det hade blivit betydligt större skillnad om jag även uteslutit kryddor och frön. Just russin är jag en storkonsument av och har det gärna i både kakor, mat och bröd och tycker att de är så goda att det funkar som godis. Egentligen är det ur miljösynpunkt en helt ok produkt att importera, liksom annan torkad frukt. Det mest väsentliga är att välja KRAV då druvor är oerhört hårt besprutade i konventionell produktion. Men det var intressant att pröva att vara utan även en sådan favorit. En räddning i sammanhanget var att jag kunde beställa svenska, torkade bär från Örtagård Öst. De säljer egentligen huvudsakligen via återförsäljare men om man ber snällt kan de skicka hem. Torkade vinbär och blåbär fick bli fastans russin och torkade hallon och jordgubbar fanns ofta med i mellanmålen. Om man låter dem ligga i t ex havremjölk några timmar blir det riktigt gott. De mjuknar, sväller och blir mer lika färska bär samtidigt som honungen de är torkade med sötar mjölken. Deras fjällbjörksolja är för övrigt en höjdare att ringla på sallad. Ofta använt blev också blåbär- och aroniapulver från Björnens.

Det här med mellanmål var en av de större svårigheterna. Vid den tiden på året finns ju nästan ingen svensk frukt. I vår butik fanns bara äpplen vilket jag inte kan äta så stora mängder av utan att få ont i magen. Äpplemos är lättare att tåla och det hade vi kvar i frysen sedan i höstas, men det tog ganska snart slut. Frysta svarta vinbär fick vi från mamma och pappa efter ett tag och de funkade om man sötade rejält med honung. Krusbär hade vi också kvar ett tag. Bröd kan man ju använda, men eftersom vi brukar äta bröd till kvällsmat kändes det som för lite variation. Jag ville också få i mig liknande näringsämnen som i frukt. Har man bär i frysen från egen odling är det ett utmärkt alternativ, men de frysta bär man hittar i butik är ofta inte svenska. Inte ens de som borde kunna vara det, som hallon och blåbär. Det jag saknade mest var egentligen enkelheten, att ibland bara kunna slänga ned en frukt i väskan och inte behöva tänka på att ordna någonting.

Lunch var inte lika svårt. Det kräver att man i hög grad lagar maten från grunden, men det gör jag även i vanliga fall. Rotsaker finns det mycket svenskt. I frysdisken finns ofta ärtor och spenat. En ny upptäckt var att det finns torkade bruna bönor som är svenska. Det är lite omständligt att tillaga, men gör man en större sats har man ett bra tillbehör till flera måltider. I större mängd får jag ont i magen av dem, men med måtta går det bra. Kött, ägg och mejeriprodukter finns också, men jag ville helst inte öka mängden av dessa så mycket. Det kändes synd om miljönyttan man får av att skippa import äts upp av att man äter mer av produkter som i sig är tveksamma ur klimatsynpunkt. Något den extra motivationen att leta efter svenska produkter gjorde var ändå att jag upptäckte svenskt rådjurs- och vildsvinskött i frysdisken i form av skav och färs. Det använde och uppskattade jag och viltkött är ett väldigt bra alternativ ur miljösynpunkt. Fisk och skaldjur var däremot oväntat svårt att få tag på svenskt. Trots att vi bor vid en stor sjö finns det sällan fisk därifrån i de vanliga butikerna. Särskilt inte på vintern förstås. Någon gång hittade jag svensk torsk och strömming fanns relativt ofta. Det jag saknade mest när det gällde lunchen var variationen. Efter ett tag fick jag slut på fantasi med detta begränsade urval och det kändes periodvis som att särskilt vardagsmaten blev väldigt lika dag från dag. Jag började sakna krossade tomater fast tomater i vanliga fall inte alls är någon favorit. Detta är förstås ett I-landsproblem och det var nyttigt att reflektera över hur bortskämd man är. Ofta insåg jag också att om man tar sig tid att tänka efter lite går det att variera mer än man i förstone tänker.

Vi hade gäster en gång under fastan och skulle bjuda på lunch. Eftersom Peter hade en vegetarisk fasta skulle det alltså vara svenskproducerad, vegetarisk mat. Lite fusk blev det eftersom det var olivolja och durumvete i brödet Peter bakade, men annars gick det bra och kändes inte alls torftigt. Vi bjöd på ett slags frittata med rotsaker och lök, focaccia och till efterrätt hemmagjord glass, rabarbersylt och havreflarn. Fasta är inte bara uppoffring utan också att väcka fantasins förmåga att se nya möjligheter.