När jag (Sofia) började springa för att få motion använde jag först vanliga fritidsskor och ville undvika onödig konsumtion genom att inte allt för snabbt köpa nya skor. Efter ett tag fick jag ont på framsidan av smalbenen och tänkte att det berodde på skorna. När jag bestämde mig för att köpa nya tittade jag spontant på så nätta skor som möjligt, men det var inte sådana försäljaren presenterade som löparskor. Han pratade om betydelsen av stöd under hälen och visade sådana med stor och tjock sula. Jag tänkte tanken att man väl inte sätter i hälarna när man springer, men litade inte riktigt på min egen kunskap och sade ingenting.
Senare läste jag Born to run av Christopher McDougall, som redan blivit något av en kultbok. I den beskrivs det som att idén med kraftig uppbyggnad under hälen var ett försäljningsknep från Nike, som lanserade sådana skor trots att de visste att fötterna inte behöver den typen av stöd. Ja, McDougall menar t o m att skaderisken ökar eftersom man tappar sitt naturliga löpsteg och börjar springa just på – hälarna. Boken blev en stark inspirationskälla för många att pröva barfotalöpning eller sk minimalistisk löpning. Intressant nog lanserade bl a just Nike då – barfotaskor.
Nu råder det delade meningar om hur bra det är med barfotalöpning, särskilt om man springer på t ex asfalt. Det är nog också tveksamt om skor med fem separata tår gör att man springer naturligare än i tunna, enkla skor. Jag är ingen expert och vet inte precis vad som är rätt, men mycket av det som sägs inom den minimalistiska löpningen känns som sådant man egentligen vetat hela tiden, men liksom förirrat sig bort från. Jag vill vara tydlig med att jag inte tror att försäljaren i sportbutiken ville lura mig. Han utgick från den information han hade att tillgå och plockade inte fram de dyraste skorna utan de han trodde skulle passa bäst. Poängen är att man sällan hör budskap som: Om du tar det försiktigt och ökar träningsmängden långsamt kan du fortsätta använda dina gamla skor.
Det finns starka intressen i att få oss att tro att lösningen på våra problem är någonting vi kan köpa. Och utöver det – tro att vi har problem vi aldrig själva skulle ha tänkt på. Självständigt tänkande människor har setts som problem i många olika samhällssystem, så även i vårt, fast vi sällan låtsas om det. Om alltför många kommer på att exempelvis löparskor, som används för motion, inte slits ut på en säsong (McDougall menar t o m att de blir bättre) och att de nya finesserna oftast är helt onödiga, då kommer de kommersiella hjulen att stanna. För miljön däremot vore det väldigt bra.
På sistone har det skrivits mycket om periodisk fasta och särskilt den variant som kallas 5:2 (ät hur du vill 5 dagar i veckan, kraftig kaloribegränsning 2 dagar). Forskning tyder på att det kan skydda mot en lång rad åldersrelaterade sjukdomar att då och då avstå från att äta, eller att äta mycket mindre än man brukar, under t ex ett dygn. Vad som är märkligt i det här sammanhanget är att det snabbt kommit ut flera böcker i ämnet varav flertalet är – kokböcker. Man kan tänka att de är skrivna för att göra det enkelt att äta 500-600 kcal på ett dygn utan att bli så värst hungrig. Man kan också tänka att de är skrivna helt enkelt för att det är lönsamt. Forskningen bakom periodisk fasta verkar inte tyda på att det är viktigt vad man äter de dagar man begränsar sitt kaloriintag. Och om man verkligen fastar ett dygn handlar ju det om att INTE äta. Men ska man kunna tjäna pengar på konceptet måste man vrida på det hela lite grand till dess det blir något som går att sälja.
Självklart ska det gå att tjäna pengar på att skriva böcker. Det är ett arbete så gott som något. Och är det en sådan kokbok som hjälper dig till ett hälsosamt liv så är det förstås bra. Men var gärna uppmärksam på hur snabbt kommersiella krafter fångar upp sådant som får stor uppmärksamhet och hittar sätt att tjäna pengar på det. Fenomen som är i stort sett omöjliga att skapa lönsamma kringprodukter till blir dessutom sällan lika uppmärksammade. Ofta försvinner det enkla på vägen – det där man egentligen redan vet – och när något blir krångligt kan någon ta betalt för att förklara hur man ska göra eller konstruera någon hjälpsam produkt.
Ibland går det så långt att en produkt skapar problem som man sedan kan sälja en annan produkt för att lösa. Vanliga schampon är t ex uttorkande. De tvättar bort hårets naturliga skydd. Även den som annars inte skulle ha torrt eller flygigt hår måste därför använda balsam. Har man fett hår rekommenderas än mer uttorkande schampon. För att kompensera producerar hårbotten ännu mer fett och en ond cirkel är igång. Kanske tar man till fler eller starkare preparat. På motsvarande sätt är det med hudvård. Rengöringsprodukterna tvättar bort hudens naturliga skydd och gör den så torr att man behöver hudkräm varje dag oavsett hudtyp. För fet hy rekommenderas ännu mer uttorkande medel… Pappa har ofta sagt att det bästa solskyddsmedlet är att inte tvätta sig på morgonen. Troligen är det sant – men inte så lönsamt.
Detta är förstås bara exempel. Vår uppmaning är att tänka efter en extra gång varje gång någon försöker sälja något. Kanske kan man inte tänka efter så noga varje gång man gör ett köp, men det kan vara relevant oftare än man tror. Behöver jag verkligen det här? Vad ligger bakom min upplevelse av att det är något jag vill ha? Skulle den här produkten tillföra något väsentligt? Vem tjänar på att jag får den här uppfattningen om hur någonting är? Den sistnämnda frågan kommer vi att fördjupa oss i längre fram då vi har tänkt skriva om källkritik.