Att flyga mindre

Flyga mindre

Vissa saker har förändrats väldigt mycket på kort tid och ändå uppfattas det nuvarande som om det vore en självklar rättighet, kanske t o m ett mänskligt behov. Denna vecka funderar vi på detta med att minska resandet, framför allt genom att flyga mindre. När jag (Sofia) var barn var det ovanligt att resa utomlands, eller åtminstone utanför Norden. Om någon berättade att de hade flugit till ett land långt borta var detta något exklusivt och speciellt man kunde prata om länge. Själva åkte vi varannan semester till Gotland och varannan till fjällen, någon gång till Norge och någon gång till Finland. Jag tyckte att det var tillräckligt spännande att vi hade varit längre norrut i Sverige än de flesta brukade åka. Det var inte alls något ovanligt eller konstigt i min klass att ha rest så pass lite.

Nu hör jag då och då från vänner med barn i skolåldern att man kan bli retad för att aldrig ha flugit. För många har det blivit norm att göra en längre utlandsresa åtminstone en gång om året. Att göra det flera gånger om året uppfattas inte som konstigt och många nämner resande som ett stort intresse och som något de skulle göra oftare om de hade mer pengar eller tid. Det måste vara ett av de absolut vanligaste svaren på frågan vad man skulle göra om man vann en miljon. Samtidigt måste man göra en alltmer speciell resa för att det ska bli något att berätta om när man kommer hem. En vanlig utlandsresa kan avhandlas med några meningar som huvudsakligen handlar om vädret. Även i övrigt mycket miljöengagerade människor är ofta intresserade av resor. De talar gärna om vad man kan lära sig av att se saker i verkligheten, vilket det förstås ligger någonting i.

Men ändå. Alla vet att flyg genererar stora utsläpp. Det är t o m så att en enda längre flygresa orsakar mer koldioxidutsläpp än t ex Naturskyddsföreningen anser är den nivå vi behöver komma ner till per person och år. Om utsläppsmöjligheterna var rättvist ransonerade skulle man alltså inte kunna göra en sådan resa så ofta som en gång om året ens om man inte orsakade några andra koldioxidutsläpp alls. Detta kommer väldigt sällan upp vid en vanlig fikarastkonversation. Vem vill vara en glädjedödare när någon berättar om en planerad resa? Även vi har lite dragit oss för att skriva om det här och tänkt att det nog inte är ett så populärt tips.

Dessutom är det här ett sådant område där man kan tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör. Planet går ju oavsett om jag åker med eller ej. Men om tillräckligt många väljer att inte flyga så kommer inte lika många turer att gå. Detta är ju verksamheter som drivs av vinstintresse. Det är nästan alltid de snabbaste färdmedlen som är sämst för miljön. Eftersom många nuförtiden väljer att resa väldigt långt blir det ändå det man väljer. Även snabbfärjor ger t ex mer utsläpp än de mer långsamtgående.

Eftersom jag själv inte har någon längtan efter att resa har jag svårt att relatera till det behov av att komma iväg många verkar uppleva. Det finns säkert något annat jag på motsvarande sätt har svårt att släppa fast jag vet att jag borde. Jag har aldrig flugit och har varit utanför Norden fem gånger tror jag. Utanför Europa har jag aldrig varit. Peter har flugit några gånger (därav bilden), men även han mycket begränsat och han kommer kanske ännu oftare än jag att tänka på de här frågorna när resor kommer på tal. Mitt intresse för andra länder och kulturer och mitt engagemang för människor i andra delar av världen yttrar sig inte i en vilja att själv vara där. Därför är detta inte alls någon uppoffring för mig. Du som istället har en stark drivkraft ut i världen kan kanske fundera på att resa mindre ofta, men stanna borta längre. Tänk inte bara på bekvämlighet och pris när det gäller själva resan utan också på miljöpåverkan. Fundera på om det kan finnas saker att upptäcka på närmare håll. Påminn dig om att det för inte alls särskilt länge sedan var mycket mer ovanligt att resa långt. Vad fyller dagens resande för behov? Går det att fylla på något annat sätt?

Här i Vadstena finns något som kallas Pilgrimscentrum. Pilgrimsvandringar har varit populära ett antal år nu. En del vandrar riktigt långt som till Santiago de Compostela. En del förflyttar sig inte alls särskilt långt i det fysiska rummet, men vandrar i tanken. Det är en slags hyllning till den långsamma rörelsen där en upplevelse kan finnas i varje steg man tar och även om man rör sig mot ett heligt mål är det inte det viktigaste. Vandringen, resan, är inte bara en transportsträcka. Väldigt klimatsmart är det förstås också. Just att pilgrimsvandra passar inte alla, men själva inställningen kan vara värd att inspireras av.

Förnöjsamhet – Var nöjd med allt som livet ger

Förnöjsamhet

Då jag (Peter) började fundera kring förnöjsamhet som veckans miljötips fick jag snart björnen Baloos sång i huvudet. Ni vet Disneys dumma gamla björn som visar Mowgli allt han kan i Djungelboken. Kanske är han inget föredöme gällande allt här i livet men genom att nyfiket och intuitivt leva i nuet och av det som finns i hans närhet tycks han uppnå ett stort mått av just förnöjsamhet.

Själva ordet förnöjsamhet var det annars författaren och biologen Stefan Edman som lyfte fram för vår del. Han låter sina läsare eller åhörare på ett medryckande vis dela hans förundran för det stora i det lilla. Genom den sju gram lätta lövsångarens förmåga att med osviklig säkerhet navigera de 800 milen från Tanzania eller lövens mikroskopiska fotosyntesfabriker. Han skriver också att ”Förnöjsamhet handlar om att plötsligt inse att det man tagit för givet inte alls är så självklart”. Jag tänker på lättnaden och tjusningen att andas obehindrat efter period av förkylning eller allergi. Jag tänker även på en vän som efter en operation nu slipper tidigare smärta och kan gå allt längre promenader. Hon uttrycker stor glädje över allt som tidigare varit en del av vardagen; att gå på utflykt i den närmaste omgivningen och se med nya ögon hur storslaget också detta är.

Förhoppningsvis behöver det inte inträffa dramatiska händelser som olyckor eller operationer för att vi ska kunna känna förundran över vardagens storslagenhet. En inspirerande övning till att öppna sinnet för detta och kanske även föda egen förnöjsamhet har vi hämtat från Martin Lönnebos andliga träningsbok Väven. Han föreslår där att dagligen skriva ner något som glatt dig under dagen. Övningen hjälper ögonen att se det goda som livet ger. Detta är en av få övningar som jag fortsatt med och ögondropparna av små tack har faktiskt ofta gett ögonen ljus. Efter en tid går det även att bläddra bakåt i skrivboken med tack. Intressant att se har då varit hur en majoritet av de nedskrivna tacken handlar om relationer och högst vardagliga händelser som sällan kan köpas för pengar. Detta tydliggör på något vis även vad som kan vara värt att fokusera på.

Hur det nära och enkla ofta sätter djupare spår än våra mer högtflygande statusprojekt fick vi höra exempel på i samband med en kulinarisk tur till Väderstad centralkrog tidigare i sommar. Vid bordet intill satt ett äldre sällskap som talade semesterminnen. De gav intryck av att vara relativt vittberesta men när de summerade många års semestrande var det inte de exotiska resmålen som satt djupast spår. Istället var det vackra morgonpromenader i skärgården med hunden och fina grillkvällar i den svenska sommarkvällen som etsat sig fast. Kan det vara så för många av oss; att våra djupast sittande och käraste minnen inte kommer från resande många hundratals flygmil bort?

Med en mer förnöjsam inställning till tillvaron behöver en regnig sommarvecka inte leda till panikköp av en flygresa till solen, utan snarare till pussel, bakning och läsning av god litteratur. När ”alla andra” har en nyare dator och mobil, eller modet svänger så att förra årets kläder redan känns gamla behöver det inte spela någon roll. Du kan se skönheten i det använda och vet att de verkligt värdefulla relationerna inte hänger på om du hänger med. Miljön och vi själva skulle må mycket bättre om vi kunde lära oss det.