I Henrik Ohlssons nyligen utkomna bok Naturen och människan utforskas vad som skiljer människan från naturen. En högst aktuell fråga när allt fler beskriver vår tid som antropocen – människans tidsålder. En geologisk epok där människan är den dominerande naturkraften. Men hur hamnade vi här?

Henrik Ohlsson är lektor vid institutionen för historia och samhällsstudier på Södertörns högskola. I denna, hans debutbok, visar han på elden som den största påverkansfaktorn för urskiljandet av människan. Den blev en exosomatisk, utomkroppslig, kraft som tillät oss att forma miljön omkring oss och breda ut oss över hela jordklotet. Tillsammans med en mänsklig drift att experimentera, formge och förädla togs ytterligare steg från den övriga naturen. Liknande roll som elden fick sedan den fossila energin. Men här mångdubblades effekten och mängden utomkroppslig kraft.

Med människans relation till elden förändrades även våra övriga relationer i världen. Den gav tillgång till energi utanför våra kroppar. Elden formade våra levnadsvanor och till och med våra kroppar. Detta på så sätt att vi med tiden fick en matsmältning anpassad till upphettad mat. Tillagningen lät oss samtidigt tillgodogöra oss mer näring och energi. Vissa forskare kopplar dessutom lägereldens samlande effekt till utvecklingen av vår sociala förmåga och språkutveckling.

I den historiska överblick och längs de utvecklingslinjer som följs i Naturen och människan är det extra intressant med justeringar av inhamrade sanningar. Som ett nyanserande av övergången från jägar- och samlarsamhället till jordbruket. Något som visar sig ha varit betydligt mer utdraget och komplext än det vanligtvis beskrivs. Och att ursprungsbefolkningen i Australien långt före européernas ”upptäckt” hade bedrivit former av jordbruk. Där finns fynd av 30 000 år gamla malstenar för frön. Jordbrukskulturen i vår egen civilisations vagga uppstod ofta i biologiskt rika floddalar och kustområden. Platser där jägar- och samlarkulturer redan var etablerade. Författaren resonerar kring att det var just överflödet på mat som gav utrymme att experimentera med fröer och manipulation av miljön så att vissa växter gynnades.

Idag är det vardagliga avståndet till naturen större än någonsin. Samtidigt som vår längtansfyllda bild av naturen ofta är naivt ensidig. Vi längtar kanske oftare till vår projektionsyta av naturen än till den verkliga naturen. Och vår så kallade seger över naturen visar sig troligen vara en illusion i klimatkrisens skugga. Det är exempel på ett par välgörande synvändor boken ger.

Mot slutet av Naturen och människan ger Ohlsson en tydlig distinktion mellan två motsatta tendenser i dagens strävan att komma tillrätta med klimat- och miljökriser. Dels det som brukar kallas ekomodernism som sätter sitt hopp till ny koldioxidneutral teknik. Klimatproblemen ses främst som tekniska utmaningar. Mot detta ställs en rörelse som förespråkar minskad energikonsumtion och att produktionen av våra basvaror som mat åter behöver bli mer lokal. En sådan förenkling skulle även kunna visa på vägar mot ett återknytande till den natur vi moderna människor längtar efter.

För egen del är valet vid denna skiljeväg ganska enkel. Och Naturen och människan ger en intressant överblick av vår väg fram hit.