För en tid sedan skrev jag ett inlägg här på hemsidan om varför någon är klimatskeptiker. Den byggde på en av höstens uppgifter till den klimatkurs jag läste då. Nu följer ytterligare en av uppgifterna från kursen i något modifierad form. Huvudtemat denna gång är samband inom miljöarbetet. Det kan handla om hur fattigdomsbekämpning, eller kamp mot våldsbejakande extremism, ofta går hand i hand med arbete för en hållbar miljö. Som huvudsaklig källa har jag använt Lester R. Browns Plan B (2007).
Grundläggande för alla människors hälsa och välbefinnande är tillgång till mat och vatten. I takt med att vi blir allt fler människor som lever tillsammans och fler som vill äta en kost med mycket animalier blir det allt svårare för planeten att tillgodose. Lester R. Brown beskriver talande hur många människor planeten skulle kunna föda om alla gjorde de kostval som är vanligast i några olika länder. För USAs del innebär det bara 2,5 miljarder människor, för Italien 5 miljarder och för Indien 10 miljarder. För både hållbarhet och rättvisa behöver vi alltså äta mer som i Indien och betydligt mindre som i USA med deras stora andel animalier. Vid uppfödning av boskapsdjur används mycket både mat och vatten. Dessa resurser används betydligt mer effektivt som människoföda direkt.
För att odla spannmål behövs stora mängder vatten (omkring 1000 ton vatten till 1 ton spannmål). Vanligt är att länder med vattenbrist därför importerar spannmål för att kunna balansera sin vattenbudget. Många länder har också på kort sikt kunnat öka sin spannmålsproduktion men då gjort det genom att borra allt djupare ner efter grundvattnet, vilket då successivt sjunkit. Ett nedslående exempel är Saudiarabien som är rikt på olja men fattigt på vatten. Genom kraftiga statliga subventioner uppmuntrades ett intensivt jordbruk baserat på vatten från fossila källor (som alltså inte fylls på). 1992 var veteskördarna på 4,1 miljoner ton för att redan 2007 ha sjunkit till 2,7 miljoner ton. Deras fossila vattenreserv bedömdes då vara förbrukad till hälften vilket betyder att fortsatta möjligheter till bevattning är klart tidsbegränsade. Situationen är på intet sätt unik för Saudiarabien. Ett aktuellt exempel på detta och andra samband inom miljöarbetet visades i radiodokumentären Matens pris; om den destruktiva nötodlingen i Kalifornien.
Rika länder subventionerar sitt eget jordbruk med summor som generellt sett är 2,5 gånger så höga som utvecklingsbiståndet samma regeringar ger till fattigare länder. I det korta perspektivet vinner de europeiska och amerikanska jordbrukarna på denna politik. Men visar det sig att subventionerna hindrar grödorna från att odlas där förutsättningarna är bäst kan politiken inom kort istället slå tillbaka också mot de rikare länderna. Tidigare snabba volymökningar av skörden på grund av bland annat konstgödsel har inte fortsatt. Istället finns många hot mot nuvarande intensivt bedrivna jordbruk i form av sjunkande grundvattennivåer, klimatförändringar, erosion, utarmade jordar med mera. Även om världens rika länder idag kan gynnas av jordbrukssubventioner kräver förändrade odlingsförutsättningar redan idag att all jordbruksmark används för matproduktion. I det längre tidsperspektivet kommer detta bli ännu mer tydligt.
En faktor som i vår globaliserade värld påverkat den lokala tillgången på mat är användandet av spannmål som fordonsbränsle i form av främst etanol. Om värdet på ett livsmedel (exempelvis majs) är högre som bränsle än som mat, för marknaden över produkten till energisektorn istället för livsmedelssektorn. Som en följd av detta blir det mindre total mängd spannmål i världen och priserna stiger. I fattiga länder där större andel av den disponibla inkomsten går till mat leder högre pris på baslivsmedel lätt till social oro. Prisökningen undergräver också möjligheterna till livsmedelsbistånd då det blir mindre mat för redan fastslagen biståndsbudget. I redan svaga stater kan en sådan livsmedelsbrist – delvis påverkad av västvärldens hunger på fordonsbränsle och billigt kött – i förlängningen leda till så kallade kollapsade stater. Något som får negativ säkerhetspåverkan långt utanför landets gränser. Om landets regering saknar förmåga att leverera grundläggande tjänster som mat, säkerhet och hälsovård vänder sig delar av befolkningen till andra maktalternativ som lokala krigsherrar exempelvis. I länder som drabbas av kollaps finns ofta också ojämn resursfördelning och hårt demografiskt tryck.
En insats som visat sig gynna både hållbar befolkningstillväxt och mänskligt välbefinnande i form av bland annat valfrihet och ekonomisk utveckling är insatser mot analfabetism, inte minst när insatserna är riktade till kvinnor. När kvinnors utbildningsnivå höjs sänks också födelsetalen. Som ännu en av många utbildningsvinster blir jordbruket effektivare när skriftligt material kan användas för att sprida information – om rätt användning av gödsel, insektsbekämpning med mera. Att som rikt land bidra till utbildning i fattigare länder är inte bara en välgörenhetshandling och ett sätt att se vidare samband inom miljöarbetet. Det är också ett sätt att öka den globala säkerheten. Detta då fattigdom och avsaknad av grundläggande utbildning lätt blir grogrund för extremism och terrorism. Fattigdom och analfabetism är också enklare att bekämpa.
Världen har i en accelererande takt sedan framför allt 1950-talet utvecklats i materiellt välstånd, befolkningsmängd och samtidigt förbrukat aldrig tidigare skådad mängd naturresurser samt släppt ut kritiska mängder växthusgaser. Brown presenterar en seriös plan som ser till reella samband inom miljöarbetet där det handlar om att vända vår fatala utvecklingskurva för att stabilisera klimatet, folkmängden, utrota fattigdomen och återställa balansen i jordens ekologiska system. För att kunna minska våra utsläpp av koldioxid med 80% fram till 2020, effektivisera energianvändningen, utveckla förnyelsebar energi och binda koldioxid genom kraftig återplantering av skog behövs ekonomiska satsningar. Planen för dessa åtgärder har en nota på 190 miljarder dollar årligen. Mycket pengar naturligtvis men om alternativet i form av ”business as usual” kostar oss en kollaps av mänsklighetens nuvarande civilisation måste prislappen bedömas överkomlig. Pengarna sätts också i jämförelse till ett annat säkerhetssatsande som tillåts kosta mycket. USAs militärbudget ligger på tre gånger så mycket pengar. Pengar som bland annat används för att skydda landets oljeintressen men skulle göra betydligt större nytta för säkerheten på både lokal och global nivå om de användes för att utveckla alternativ till fossil energi och andra hållbara satsningar likt utbildning för fattiga.