För knappt en månad sedan släppte FN:s klimatpanel IPCC sin senaste rapport. Bakgrunden är att världens ledare beställde denna rapport i samband med klimatkongressen i Paris 2015. Detta för att bättre förstå skillnaden mellan en temperaturökning på 1,5° C och en på 2° C. Ökningen gäller global medeltemperatur jämfört med förindustriell tid (år 1850-1900). Idag har den globala medeltemperaturen stigit med närmare en grad och fortsätter nuvarande utsläpp når vi 1,5° omkring år 2030-2052. För att höjningen skall stanna (och gärna minska) efter detta behövs radikala förändringar.
Redan idag har alltså temperaturen ökat med nästan en grad. Då ökningen inte sker jämnt fördelat över jorden innebär detta en nästan dubbelt så stor ökning i Sverige, som ligger långt norrut. Trots detta är de negativa konsekvenserna långt mycket större i många andra områden. Där kan även en mindre klimatförändring göra det omöjligt att bo kvar.
Effekterna av klimatförändringarna är en realitet redan med dagens förändring. Sommarens torka gav de svenska lantbrukarna ett försämrat ekonomiskt resultat på omkring 10 miljarder och olika slags extremväder tycks allt mer bli det nya normala. Ökar den globala medeltemperaturen ytterligare ökar även problemen. Och IPCC slår fast att en halv grad gör större skillnad än en kan tro. Vid 1,5° höjning bedöms 75-90% av korallreven att förvinna. Men vid en temperaturökning på 2° förlorar vi över 99% av dessa artrika havsbarnkammare. Många människor i låglänta länder och kuststräckor tvingas flytta vid 1,5° men vid 2° utsätts ytterligare 100-tals miljoner människor för destruktiva klimateffekter, ökad fattigdom, värmeböljor och vattenbrist.
Att öka till 2° höjning innebär också ett längre steg in i den riskabla tillvaro där olika tröskeleffekter, så kallade tipping points, sätter in. Det handlar exempelvis om upptining av den ryska tundran där stora mängder klimatpåverkande metangas skulle släppas ut i atmosfären. Konsekvenserna av sådana tröskeleffekter blir självförstärkande spiraler som ytterligare snabbar på klimatförändringarna.
Vi har alltså allt att vinna på att göra vad vi kan för att hålla jordens medeltemperatur under 1,5°. Men är detta ens möjligt? Enligt klimatexperterna på IPCC så är det det. Men samtidigt extremt utmanande. Det behövs en förändring vi aldrig tidigare genomfört. En snabb förändring av hela samhället. Mycket av den teknik som krävs finns redan men IPCC har också räknat med så kallade negativa utsläpp. Alltså infångning av koldioxid genom skogsplantering och så kallad Carbon Capture and Storage, CCS. När det gäller det sistnämnda är tekniken ännu inte prövad i större skala och hur bra det än är med skog så finns där en del målkonflikter gällande markanvändning (områden som behövs för matproduktion eller bevarande av biologisk mångfald).
Om det i praktiken ännu finns möjlighet att klara 1,5°-målet är alltså ovisst. Kritik har också kommit mot rapporten som trots sin kärvhet skulle kunna vara än mer skarp. Peter Alestig på SvD är en av de skeptiska. Han hade hellre sett en rapport som jämförde en temperaturökning på 2° jämfört med 3°. Något som i värsta fall faktiskt är mera realistiskt.
Samtidigt finns många av de verktyg som behövs för omställningen. IPCC talar om att minska de globala utsläppen med 50-60% fram till år 2030, jämfört med 2010 års nivå. Fram till år 2050 behöver utsläppen vara nära noll. Att med dagens teknik halvera klimatutsläppen till år 2030 sägs också från andra håll vara något möjligt. Den kursändring som krävs är radikal och IPCC beskriver det också som snabba och långtgående omställningar, utan tidigare motstycke i skala. Det handlar om djupa utsläppsminskningar i alla samhällets sektorer kombinerat med betydande ökningar av investeringar i förnyelsebar energi, koldioxidinfångning och liknande.
Men. Alldeles oavsett ifall våra insatser och teknik räcker eller inte landar jag själv ännu en gång i Pär Holmgrens uppfodrande boktitel. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt.