Den senaste tiden har kärnkraft diskuterats allt mer bland politiker och andra makthavare. Det hävdas att kärnkraft behövs i omställningen från fossil energi och inom EU kan kärnkraft till och med klassas som hållbar energi. Samtidigt har problemen med kärnkraft inte försvunnit och de senaste veckornas utveckling i Ukraina har dessutom lagt nya skrämmande dimensioner på kärnkraftens problem. 

Mina egna tankar kring problemen med kärnkraft har oftast kretsat kring de ofattbara tidsperspektiven. När beslutet om ett svenskt slutförvar klubbades i januari började jag tänka på hur världen såg ut för 100 000 år sedan. Alltså lika lång tid bakåt som vi måste garantera att kärnkraftsavfallet ska vara säkert framåt. Förflyttar vi oss bara en tiondel av tiden, 10 000 år, var det när människan började bli bofast och leva som jordbrukare. För 100 000 år sedan levde det ännu neandertalare. Men Homo sapiens hade då blivit den mest dominerande människoarten och strövade omkring som jägare och samlare. 

Tanken att vi ska kunna kommunicera om att radioaktiva rester från våra kärnkraftverk är fortsatt farliga i 100 000 år ter sig absurd. Metallinklädda föremål begravda hundratals meter under jorden kan tvärtom väcka kommande civilisationers nyfikenhet. Vi har ett moraliskt ansvar att ta hand om det avfall som redan skapats. Men att medvetet fortsätta producera dessa evighetslånga dödsfällor måste undvikas. 

Och även om vi begränsar perspektivet till kärnkraftens uppförande och driftperiod är det varken strålningssäkert eller utan fossila utsläpp. Byggande av kärnkraftverk innebär att stora fabrikslokaler med mängder av cement och annat koldioxidkrävande material används. Sedan kommer vi till själva bränslet. Uran. Sedan 2018 är uranbrytning förbjuden i Sverige. Bland annat för att den orsakar skador på människor och miljö. Radioaktivt grus och damm frigörs vid brytningen. Skadliga ämnen finns kvar i gruvavfallet där det kan läcka ut till näraliggande vattendrag, grundvattnet och liknande. Uranet förekommer dessutom i försvinnande små koncentrationer vilket leder till att oerhört stora volymer berg behöver krossas vid den energikrävande utvinningen.

Inte heller ekonomiskt kan kärnkraft konkurrera med förnyelsebar energi som sol- och vindkraft. Och tidsmässigt hinner inte en utbyggnad av kärnkraft ske under det korta tidsfönster vi har för omställningen till ett fossilfritt samhälle. Detta gäller även för den så kallade fjärde generationens kärnkraft – vars teknik för övrigt ännu inte prövats fullskaligt.

Misstanken är att förespråkarna av kärnkraft inte verkligen drivs av klimatoro eller längtan till ett liv inom planetens gränser. Istället kanske det är politiska partier med bristande fantasi gällande lösningar eller människor med kraftiga ekonomiska intressen i kärnkraftsindustrin. Men alternativ finns. En energimix utan kärnkraft kräver en stor satsning på förnyelsebar energi. Men också anpassning till större skillnader i tillgång. Genom att låta priset variera utifrån tillgång och efterfrågan, smarta mätare och automatisering kan elförbrukningen styras till tider av överskott och minska vid tider av underskott. 

Per capita kommer dessutom Sverige på tionde plats bland de länder som använder mest elektricitet i världen. En topplacering vi genom effektivisering och minskad elanvändning med fördel kan kliva ner ifrån. 

Problemen med kärnkraft är många och ofta ödesdigra. Lyckligtvis finns det hållbara vägar bort från dagens kärnkraftsproblem. Väljer vi bort satsningar på detta dyra och farliga sätt att koka vatten finns mer resurser till en snabb omställning till förnyelsebar energi. Den utsätter inte hela kontinenter för fara vid krig eller lämnar dödliga fornlämningar i 100 000 år.