Nyligen kom nyheten att Konsumentombudsmannen stämmer Arla för sitt påstående att deras mjölk har netto noll klimatavtryck. Rubrikerna kom att bli lite vitsiga då Konsumentombudsmannen förkortas KO, men det är på allvar. Jag reagerade själv när jag såg budskapet på ett mjölkpaket på jobbet och tycker att det är glädjande att det uppmärksammas av en myndighet. Patent- och Marknadsdomstolen är den instans som ska bedöma målet.

Men Arlas reklam är egentligen bara ett exempel på hur uttrycket netto noll ofta leder vilse. Det som avses är att man klimatkompenserar för de utsläpp man förorsakar. Vi har tidigare skrivit om både dilemman och möjligheter med klimatkompensation. Vår inställning är att den har sin plats när man gjort precis allt man kan för att minska sina egna utsläpp. Aldrig för att betala sig fri från behovet av förändring. Liksom klimatkompensation ofta blir ett avlatsbrev, blir talet om netto noll ofta en ursäkt för att inte göra faktiska utsläppsminskningar. Och ett sätt att vagga in oss i falsk trygghet. Många får uppfattningen att t ex Sveriges mejeriindustri redan gör mycket mer än vad som faktiskt är fallet.

Mjölk är en sådan produkt vi kraftigt borde minska konsumtionen av. Oavsett hur den produceras är den mycket mer klimatbelastande än t ex havredryck. Att få det att se ut som att den inte har någon klimatpåverkan alls riskerar att få konsumenterna att tro att de lugnt kan fortsätta dricka sin vanliga mjölk. 

Även de globala avtal som diskuterades nu senast i Glasgow har siktet på netto noll. Liksom svensk klimatpolitik. I beräkningarna ingår då framtida teknik som ska kunna suga upp och lagra koldioxid eller andra sätt att neutralisera de utsläpp man orsakar. Självklart diskuteras utsläppsminskningar. Att fasa ut (eller som skrivningen nu tyvärr blev fasa ner) användningen av kolkraft är ett exempel på en åtgärd som faktiskt minskar utsläpp. Men det är inte med sådana åtgärder man tänker sig hålla sig väl under 2 grader. För det krävs teknik som ännu inte finns eller aldrig testats i så stor skala. Vi invaggas i tron att de uppoffringar som behöver göras inte alls är så stora som de egentligen är.

Många i min omgivning talar om vikten av att inge hopp. Eftersom hopp är ett så positivt laddat ord är det svårt att förklara varför det ofta leder fel. Men det gör det så pass ofta att jag instinktivt reagerar negativt när ordet nämns i klimatsammanhang. Talet om netto noll ger en mer hoppingivande bild än om man mäter faktiska utsläppsminskningar. Liksom många andra sätt att inge hopp ger det den falska bilden att de åtgärder som krävs inte är så radikala som de faktiskt är. Jag tror att det är viktigt att vi ser det som det är. Inga förskönande omskrivningar. Ingen vilseledande marknadsföring av det egna klimatengagemanget.  

Vi kan inte leva utan att släppa ut någon koldioxid alls. Absolut noll är inte möjligt. Det jag försöker säga är att prioriteringen tveklöst måste vara att drastiskt minska utsläppen så mycket det bara går. Att samtidigt plantera träd, skänka pengar till solkraft i Afrika, eller forska på minusutsläpp är gott. När kompensationen blir ett sätt att döva samvetet medan man fortsätter flyga, eller när netto noll blir en reklamkampanj. Då behöver vi däremot skärpa blicken.