Vi är nu inne i fastetiden. I år valde jag tre fasteövningar; att skänka bort 40 saker, att vara utan sociala medier söndag, måndag, tisdag och att ha en naturstund i veckan. Det sistnämnda tänkte jag skriva om nu. Peter och jag har det som en gemensam föresats.
Att vara ute i naturen är välgörande på många sätt och det är vi i någon form oftare än en gång i veckan. Det jag här kallar naturstund är en speciell sorts varande i naturen. Vi går till en någorlunda avskild plats där det är mycket som lever och växer. De två första gångerna har vi gått till fågeltornet som ligger strax bortanför koloniområdet. Där är man precis intill Vättern och är omgiven av vass och träd. Fågeltornet finns där av en anledning så det är ofta mycket fågelsång och fåglar i sikte.
En poäng här är att det inte behöver vara vildmark – som ju egentligen knappt finns kvar. Välj bort bilturen till naturområden som ligger längre bort och välj en plats som är tillgänglig för dig till fots eller på cykel. Då kan du enkelt återkomma till samma plats flera gånger och se hur den förändras utan att det leder till onödiga utsläpp. Fågeltornet är intill ett populärt gångstråk och kanske tio minuter från där vi bor i centrala Vadstena. Även en park eller trädgård går bra.
Vi bestämde oss för tio minuter. Under den tiden står eller sitter vi tyst och stilla. Lyssna efter vilka ljud du kan urskilja. Fokusera på naturens ljud. Hur låter träden, fåglarna, vinden, regnet? Andas djupt och känn efter om du uppfattar några dofter. Se dig omkring. Annika Spalde använder uttrycket ”med mjuk blick” i sin bok Munken inom dig. Fastnar blicken vid något, stanna vid det en stund. Upptäcker du fler detaljer? Eller mönster i helheten? Fler nyanser i färgerna? Lägg märke till hur luften känns mot huden. Känn gärna på något du har nära. Vassens vippor, trädets bark, mossa, ett torrt blad… Vad väcks inom dig av dessa intryck?
En längre tid nu har jag känt mycket hopplöshet i klimatfrågan. En naturstund ger mig inte hopp, men tröst och mod. Och en påminnelse om de värden jag kämpar för. Det blir ett sätt att vårda själen. För någon annan kan det kanske väcka ett slumrande engagemang, öppna för att våga ta ett steg, eller fördjupa insikter man börjat nosa på. Allt detta är gott!