Nyligen besvarades ett par lyssnarfrågor jag ställt till radioprogrammet Klotet (se här och här, lyssnarfrågorna kommer i slutet av programmen) Det gällde plaster. Framför allt ifall de, sönderdelade till mikroplaster, kan tas upp av växter. Jag frågade också, kopplat till detta, hur lämpligt det är med ensilagebalar som är inslagna i plast. Det visade sig att plasten visserligen inte kommer in i näringskedjan genom att växter tar upp mikroplast. Däremot tas plasten upp då den är ännu mera finfördelad. I form av nanoplast. Mikroplast är alltså plast som med tiden brutits ner till små bitar på 1 mikrometer upp till 5 millimeter. När nedbrytningen fortsätter blir plastbitarna ännu mindre och kallas då nanoplast. Då plasten är mindre än en mikrometer kan den alltså tas upp av växter.

Vetenskapliga studier inom detta område verkar än så länge vara begränsade. Men utifrån vad vi vet om egenskaper hos plast är det faktum att den kan komma in i näringskedjan genom växter klart oroande. En av plastens besvärliga egenskaper är att den har en svampartad förmåga att suga upp miljögifter i sin närhet. Gällande plast i haven har det därför visat sig att fiskar och andra vattenlevande organismer ofta får kraftigt förhöjda nivåer av gifter i kroppen om de får i sig plast. Dessa gifter kan lagras i deras fettvävnad och vandra uppåt i näringskedjan. Bland annat till människor som gärna äter fisk och skaldjur.

Om växternas upptagning av nanoplast får samma konsekvenser vet vi inte ännu. Men en försiktighetsprincip för att undvika så mycket plast som möjligt på vår odlingsmark borde vara ett givet första steg. Tyvärr fungerar det inte riktigt så idag. Bland annat genom avloppsslam sprids mikro- och nanoplast från industrier och hushåll vidare på våra åkrar. Forskare som studerat detta uttrycker med rätta en oro och vill ha mer kunskap.

Just på våra åkrar är det inte bara små plastpartiklar från avloppsslam som kommer ut. Den andra frågan till Klotet gällde dilemmat med ensilagebalar inslagna i plast som ofta syns på åkrarna denna tid på året. Själva processen handlar om en fermentering av gräs eller andra grödor. Detta för att ge djuren näringsrik mat under vintertid. För alla som rör sig kring områden där dessa jättelika sockerbitar/dinosaurieägg ligger utspridda blir det tydligt att det finns ett plastläckage. Experten från IVL som svarade i radioprogrammet uppgav att omkring 90% av allt ensilage numera samlas in och återvinns. Till exempel genom Svepretur.

Detta verkar vara ett stort framsteg jämfört med situationen i början av 2000-talet när omkring 6000 ton plast istället eldades upp ute hos jordbrukarna. Samtidigt är det minst sagt bekymmersamt ifall plasten från var tionde plastbal fortfarande eldas upp i det fria eller successivt sönderdelas till nanoplast. Utifrån siffrorna från år 2001 skulle detta innebära omkring 900 ton plast årligen. Som en jämförelse kan nämnas att trafiken släpper ut 13500 ton mikroplast och konstgräsplaner 2 300-3 900 ton per år. Utsläpp från hygienartiklar som innehåller mikroplaster beräknas stå för cirka 66 ton per år.

Vi vet ännu inte vilka konsekvenser plasten i vår natur får. Vi vet däremot att plasten inte försvinner utan bara sönderdelas mer och mer. I form av nanoplast kan till och med växter få i sig den. För människor går det inte heller att skydda sig från detta. Om plasten på sin väg genom näringskedjan hela tiden suger åt sig mer miljögifter ökar farorna ytterligare. Vad vi däremot kan göra är att minimera spridningen vid dess källor. Minska trafiken, användningen av konstgräs och plastsvinn från ensilagebalar exempelvis. Parallellt med detta kan också hårdare krav ställas på våra reningsverk så de renar avloppsvattnet från ännu mera plaster.