Jag (Sofia) minns när de första i min bekantskapskrets skaffade sig en telefon utöver den fasta hemtelefonen. Av de flesta andra i min omgivning sågs det som ett helt onödigt köp. Det var en sk biltelefon; inte en så nätt sak att man bar den i fickan, men den behövde inte heller vara kopplad till husets telefonjack och kunde därför monteras i bilen. I min familj tror jag att det var pappa som hade den första mobiltelefonen. Trots att det var en sådan man kunde bära med sig hade även den sin huvudsakliga placering i bilen. Han arbetade som lantbrevbärare och hade mobilen som en möjlighet att ringa efter hjälp om något hände med honom, eller bilen, på de slingriga småvägarna i skogen. Ytterst få hade numret till den telefonen, för det var inte alls tanken att sitta och prata i den. Det gjorde man ju i hemtelefonen. Biltelefonerna lanserades stort på 80-talet. Därefter har utvecklingen gått rasande fort (och även ”behovet” att ofta byta mobil). Det är svårt att förstå hur det egentligen gick till när mobiltelefonen blev en produkt i var mans (och kvinnas, flickas, pojkes) ficka. Dessutom har den blivit mer lik datorn än hemtelefonen. Den här veckan reflekterar vi kring mobiltelefoner och etik.

Själv är jag 40 år och inne på min tredje mobil. Den är en iPhone jag tog över efter Peter när han köpte en ny. Vi lämnade då in den för att byta batteri, något man inte kan göra själv på den sortens telefoner. I mobilsammanhang är det ett ganska asketiskt köpmönster. Peter har haft ett större intresse för den sortens prylar, men även han har nu tänkt behålla sin telefon ett bra tag framöver. Han är också inne på att försöka hitta begagnat nästa gång han vill köpa. Flera i bekantskapskretsen har fortfarande den gamla sortens mobiler och har inte tänkt byta förrän de går sönder. Men känslan är onekligen att många otroligt snabbt upplever sin telefon som gammaldags och köper en ny och att man ser det som självklart att alla i familjen har varsin, även barnen. Så är det också ungefär 1000 000 000 (en miljard) mobiltelefoner som säljs i världen per år. På sistone har jag dessutom hört från ett par olika källor att den genomsnittlige smartphoneanvändaren kollar, eller gör någonting på telefonen 150 gånger om dagen. För mig låter det helt bisarrt!

Även om mobilanvändningen stundtals verkar gå att likna vid ett missbruk, uppstår de allra värsta problemen långt bort från den vanlige konsumenten. Det här är verkligen ett sådant område där avståndet till missförhållandena skapar många blinda fläckar. Elektronikprodukter består av ett mycket stort antal olika små delar och materialet till dessa är exempelvis flera sällsynta metaller och mineraler som utvinns ur gruvor. Där är undermåliga arbetsförhållanden och barnarbete vanligt. Eftersom tillgången är begränsad och möjlig att tjäna stora pengar på bidrar utvinningen ofta till våldsamma konflikter i fattiga länder t ex i Kongo. Även där elektronikprodukterna sätts samman, oftast i Asien, råder arbetsförhållanden som ingen i Sverige skulle acceptera. Det handlar om extremt långa arbetsdagar och monotona arbetsuppgifter. Stora mängder kemikalier används också t ex flamskyddsmedel. Detta är förstås en förklaring till att de kan göras så billiga att de har blivit en vardagsprodukt, i vissa fall t o m en förbrukningsvara.

Nästa problem är när produkterna tas ur bruk. Inom EU är det lag på att elektronik ska återvinnas och elektronikavfall får inte exporteras till länder där man inte kan kontrollera hur det tas omhand. Ändå sker detta i stor omfattning och hanteringen orsakar stora skador på både människor och miljö. 20-50 miljoner ton elektroniskt avfall slängs om året i världen. I Europa slängs i genomsnitt 15 kilo per person och år. Endast 10% av de mobiltelefoner som kasseras återvinns på ett bra sätt. Nästan hälften blir liggande i en byrålåda eller så när de inte längre är i bruk. Det sistnämnda kan verka oskyldigt, men innebär bl a att nya metaller och mineraler måste brytas i gruvorna istället för att återvinna materialet från gamla telefoner. Ghana är ett av de länder som tar emot stora mängder elektroniskt avfall från västvärlden. Täckmanteln för exporten är ofta att produkterna är tänkta att säljas second hand, men egentligen fungerar de inte. Helt utan skyddsutrustning plockar människor, även barn, isär produkterna och bränner delar över öppen eld för att få loss metallerna. I röken finns bl a tungmetaller som bly. Lönen är usel, men för de fattigaste handlar det om överlevnad för stunden. (Den här filmen kan man bli riktigt gråtfärdig av. På Youtube finns många fler både om produktionen av elektronik och avfallshanteringen.) När man talar om grön IT och med det bara menar att produkten drar mindre el, är det alltså att sila mygg och svälja kameler.

Försök görs att tillverka smarta mobiler på ett etiskt och miljömässigt hållbart sätt, men eftersom det ingår så extremt många led och delar i produktionen har det än så länge inte varit möjligt att genomföra fullt ut. Att aktivt leta efter en så juste tillverkad telefon som möjligt är bra om man absolut tycker sig behöva en ny. Ännu bättre är att leta efter en begagnad. Utbudet är större än man kan tro även av relativt nya produkter just eftersom många byter så ofta. Detta kommer vi att hålla utkik efter när våra nuvarande inte längre fungerar. När man vill kassera en gammal mobil är det också viktigt att se till att den återvinns på rätt sätt. Om den är fullt fungerande kan ett första steg vara att försöka sälja den. Om den inte fungerar eller inte går att sälja ska den antingen lämnas till butiken som sålde den eller till en återvinningsstation.

Men det vi framför allt vill uppmuntra till är att tänka efter riktigt noga på just den där frågan om man verkligen behöver en ny. Ett första steg kanske kan vara att se över sin användning av mobilen. Som en del av fastan har Peter och jag tänkt begränsa oss till att kolla våra telefoner en gång om dagen fram till påsk. Ingen av oss är i närheten av 150 gånger, men kan ändå känna att vi periodvis blir splittrade och fastnar för ofta. Att minska sin känsla av beroende av mobilen kan vara viktigt. Om den inte längre är din förlängda arm behöver den kanske inte heller ha alla de senaste finesserna. Om den fungerar fortfarande borde det räcka. Att ”alla andra har en” kanske inte heller borde vara ett tillräckligt argument för att ens barn hur tidigt som helst ska ha en egen mobil. Särskilt inte om du funderar en stund över andra barn; som de i gruvorna, eller de som andas in blyångor. Behovet är skapat. Detta var inte en produkt man saknade innan den fanns. Den kan användas till mycket positivt, men hur många behöver vi – egentligen?