För ett tag sedan höll vi ett föredrag på stadens bibliotek om vårt miljöengagemang. När vi öppnade för frågor var det någon som reflekterade över att det ofta är jämförelser som gör att vi har svårt att släppa strävan efter till exempel mer pengar, längre resor, eller större bil. Det kände jag var värt att tänka vidare kring.

Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken att ödmjukhet är att inte jämföra. Det är klokt tänkt. Många tvekar inför ödmjukheten för att man tror att den riskerar att tippa över i självförnekelse, krökta ryggar och underdånighet. Men när jag föreställer mig en på djupet ödmjuk människa är det inte det jag ser. Det är snarare någon som är tillfreds med sig själv och därför inte kräver bekräftelse, inte ständigt måste synas och höras. Den personen ser sig inte som förmer än andra, men inte heller som mindre. Den jämför inte.

Problemet är inte bara att vi ofta gör jämförelser. Vi jämför oss också nästan alltid uppåt. När vi kräver högre lön är det till exempel för att en kollega tjänar mer, eller en annan yrkesgrupp vi tycker motsvarar vår har fått ett större lönelyft. Då kan det ibland uttryckas som att det inte går att leva på den lön vi har, fastän massor av människor de facto gör det. Vi jämför inte med hur många hade det förr, eller har det i många andra länder. I de där jämförelserna uppåt kan också något bli ett behov fast vi själva borde kunna minnas att vi klarade oss utan. Det leder till att vi strävar efter mer och mer och aldrig blir nöjda. Och i denna strävan skövlar vi planeten.

Ibland uttrycks tankar om att det vore bra om det blev status att leva miljövänligt. Om människor kunde börja tävla i miljövänlighet istället för i pengar, resor och prylar. Bättre vore det, men inte egentligen det bästa (om man nu ska jämföra…). Skulle vi inte kunna se varandra som medmänniskor istället för konkurrenter? Det är inget fel i att tävla i till exempel sport, eller att sträva efter att bli riktigt bra på något. Men när det gäller livet i allmänhet skulle både vi själva och miljön må bättre av färre jämförelser. Eller av jämförelser som ger inspiration snarare än markerar att någon är bättre och någon annan sämre. I slutänden är vi alla förlorare om vi låter klimatförändringarna skena och alla vinnare om vi räddar den biologiska mångfalden.

Viljan till jämförelser verkar vara något djupt mänskligt. Olika saker kan ge status i olika sammanhang. I en frikyrka dit vi går ibland lyftes en gång en präst fram som ett positivt exempel för att han erbjöd sig att städa toaletterna efter en större samling. Men även det synsättet kan leda till jämförelser och ett slags tävling. Vem städar oftast toaletterna? Vem erbjuder sig först?

Bilden med saftglasen illustrerar väl det man brukar kalla millimeterrättvisa och som bl a barn gärna ägnar sig åt. Rättvisa är bra. Att sträva efter millimeterrättvisa är däremot inte så konstruktivt. Då spelar det ingen roll om du hade varit nöjd med mindre – bara inte den andre hade fått mer. Då måste du ständigt snegla på vad andra får och har för att hålla koll på att du får ut det du tycker dig ha rätt till.

Men kanske beror det också på hur man jämför. Jag har förstått att en del mest blir frustrerade när de ser i sociala medier att andra har mer välskötta trädgårdar, tränar mer, eller oftare lagar mat från grunden. Själv är jag sällan så inspirerad till löpning som när jag har sett kenyanerna springa Göteborgsvarvet. Att de har perfekta löpsteg, alltid vinner och att jag inte ens skulle orka runt spelar ingen roll. De springer så vackert att det väcker en längtan! Om någon vet mycket mer om ett ämne borde det vara en anledning att fråga denne om just detta. Inte att genast söka ett område där jag kan mäta mig. Jag gör förstås massor av jämförelser och är avundsjuk titt som tätt. Men det jag tror att vi borde sträva efter är att se oss själva som små delar av en större helhet.