Peter är en så pass positiv människa att han ibland kallar sig dumglad. För egen del beror det mycket på situationen. Det är egentligen viktigare för mig att budskapet är sant än att det är positivt och jag kan faktiskt bli nedslagen av alltför optimistiskt tal om klimatet. Paradoxalt nog blir jag oftare tröstad av de kärva tongångar som jag upplever verkligen tar frågan på allvar. Men ett par gånger har jag fallit ned i ett svart hål av hopplöshet och med både tanke och känsla givit upp om möjligheten att hejda klimatförändringarna. Då är det lätt att bli passiv eftersom det inte känns som att det man gör spelar någon roll. Det är också en alldeles för smärtsam känsla att stanna kvar i. I det läget är jag i skriande behov av hopp för jorden.

Själv finner jag oftast det hoppet i det lilla och nära. Så här på våren finns det i att fröer fortfarande gror och växer till nya plantor och faktiskt i att våren saktade in och blev kyligare en period efter alldeles för tidiga vårtecken. Det finns också i sådana möten som med en vegan jag tror alla uppfattar som glad och trevlig snarare än vare sig militant eller flummig. En kollega som lyfter upp satsningar på solenergi på intranätet och en annan som under barnens uppväxt skjutsat dem med cykel. Eller en präst som skriver om ekoteologi. Sedan i höstas extrajobbar jag på Linköpings stadsbibliotek. Anställda inom kommunen kan löneväxla mot en elcykel eller fler semesterdagar. Erbjudandet gäller inte mig som timvikarie, men jag har hört flera som hakat på eller som allvarligt funderat på att göra det. När jag upplever det som att alla alltid väljer pengar kan jag påminna mig om det. Hopp för jorden finns både i att en stor arbetsgivare ger ett sådant erbjudande och i att det faktiskt används.

Vid vårdagjämningen var jag med på flera samlingar. Redan kvart i sex på morgonen var vi en grupp som samlades vid Vättern och dansade i soluppgången. Sedan var det en annan grupp som samlades i en liten stuga vid sjön där vi åt tillsammans och sedan vistades en halvtimme i tystnad i naturen. Den som ville fick därefter dela några av de tankar som väckts. Tanken är att det ska vara återkommande även vid midsommar, höstdagjämning och midvinter. Det uppmärksammar att vi är en liten del av naturen och det är ett sätt att odla förundran. Där mötte jag flera personer som är engagerade för miljön på olika sätt och det är stärkande att känna att man är flera. På kvällen var det en kosmisk konsert i Klosterkyrkan där jag bara lyssnade och tog in. Flera av dem som dansade på morgonen medverkade. Det påminde mig om all den kreativitet som finns i den här staden. Konstnärliga uttryck kan vara ett sätt att gestalta både vad vi är på väg att förlora och den Bättre värld vi skulle vilja se. Det gav mig idéer om poesi och textila bilder. När det blir ringar på vattnet så att ett projekt inspirerar ett annat finns det hopp om att goda krafter sprider sig.

Falska förhoppningar ska man vara väldigt försiktig med. Det skapar ofta besvikelser som leder till ett sämre läge än man hade från början. Lockelsen går att förstå, men bakom ligger ofta helt andra syften än att få dig att känna dig mer positiv. Mirakelmediciner kan man till exempel tjäna pengar på. I klimatfrågan överdriver många hoppet för att de inte orkar se hur illa det egentligen är, eller för att de tror att andra skulle sluta lyssna om de var alltför negativa. Även här kan pengar finnas med i spelet – som när oljeindustrin vill tona ned riskerna. Oavsett syfte så får det hopp för jorden man ger inte leda till en känsla av att någon annan kommer att lösa problemet eller att vi redan gör vad vi kan. Det måste snarare gå ut på att om vi alla kavlar upp ärmarna nu och gör vårt yttersta så kan vi tillsammans rädda oss själva och planeten. Hoppet får inte bli en ursäkt utan snarare fungera som motivation. Jämför med en person som försöker få bättre kondition. Den som hoppas på att ett kosttillskott ska göra susen, eller tror att om man bara hade den senaste sortens pulsmätare så skulle man komma igång, har nästan inga chanser alls att lyckas. Snarare behöver man ge upp den sortens hopp och inse att det är enveten träning som gäller. Då är chanserna å andra sidan mycket goda. Ett dilemma med hopp för jorden är att mina egna envetna ansträngningar inte räcker särskilt långt. Jag måste förlita mig på att fler kommer att göra något. Just därför är det också så viktigt att upptäcka att man inte är ensam.

Ibland känner jag att jag tröttnar på manifestationer. Jag längtar efter att vi tillsammans ska börja göra något konkret som faktiskt gör skillnad även om det är i det lilla. Ett projekt jag gillar skarpt är Ett bilfritt år. Det är forskare på KTH som låtit några familjer vara utan bil under ett år och givit dem lätta elfordon som elcykel istället. Samtidigt som forskarna förstås undersöker vad som händer med de här familjerna får de stöd i en livsstilsförändring som fler borde göra. Forskarna har också fått höra från andra personer som läst eller hört om projektet och självmant valt bort bilen. Den sortens ansatser inger mig hopp för jorden. Om du känner hopplöshet inför klimatförändringarna kan det vara bra att söka sådana goda exempel och att försöka hitta personer i din närhet som också vill göra något. Jag tror att det kan vara viktigt med fysiska möten och samtal här även om det kan vara svårare att hitta fram till än att leta upp en FB-grupp. Kanske finns det ändå någon du kan börja spåna med och en kontakt kan leda till en annan. Var rädd om ditt eget engagemang om du verkligen är orolig och leta personer du tror förstår och lyssnar. Börja inte med att försöka övertyga de mest hopplösa fallen.