I år har jag läst flera intressanta böcker som berör klimatfrågan på olika sätt. Den som hittills har fastnat och berört allra mest är Fartrusiga av Björn Forsberg. Med sina 524 sidor kan den verka avskräckande och jag brukar själv tycka att böcker tjänar på att kortas ned. Men i den här var det ingenting jag tänkte borde ha strukits. Dessutom är den uppdelad i tre sektioner som kan läsas var för sig om man skulle vilja ta en paus emellan. 

Den första delen är en kunnig och engagerande berättelse om hur vi levde före massmobilitetens tidevarv. Då när det normala sättet att ta sig fram var till fots. Häst och vagn användes bara när det verkligen behövdes och fattigt folk hade inte råd med det alls. Vägarna var snarare knaggliga stigar. Livet levdes väldigt lokalt. Många hade aldrig varit utanför sin egen by. En utflykt som den mellan Alingsås och Göteborg var ett stort äventyr som planerades länge och krävde övernattning. Att pendla var förstås omöjligt. Självklart måste man bo på promenadavstånd från där man arbetade.

Andra delen handlar om framväxten av det massmobila och fartrusiga samhället. Det börjar med ångbåten. Allra mest omvälvande var kanske järnvägen som dessutom var möjlig för de allra flesta att färdas med även om tredje klass var både trångt och obekvämt. Luftballonger, luftskepp, flygplan, bilar och till slut ut i rymden. Månlandning och Voyager 1 och 2. Det är denna berättelse vi lever i fortfarande. Vi är fortfarande fartrusiga och tar mycket av dessa snabba transportsätt för givna. Men författaren anar att farten inte längre ökar och ser framför allt att vi kommer att bli tvungna att hejda oss. Utan de billiga fossila bränslena kommer farten att sakta in. Ju mer vi bryr oss om hur det går för världen desto snabbare borde vi bromsa. 

Tredje delen handlar dels om varför det inte kommer vara möjligt att fortsätta så här och dels om hur alternativen skulle kunna se ut. Framtiden är i författarens ögon inte alls flygande bilar och höghastighetståg utan ett långsammare, mer närvarande liv där vi cyklar, promenerar och kanske använder velomobiler. I en avslutande scen beskrivs hur en velomobil och en Tesla parkerar vid samma rastplats. En velomobil ser ut som en liten, strömlinjeformad bil, men trampas fram med pedalkraft. Den är på flera sätt utformad så att man kan komma upp i högre hastigheter än med en vanlig cykel. I anekdoten som berättas är det en liten pojke som helt ignorerar Teslan men storögt kommer fram till velomobilen för att få veta mer om detta fantastiska åk.

De här perspektiven önskar jag verkligen att fler tog del av. Vi behöver acceptera att det inte kommer att utvecklas teknik som gör det möjligt att ha så många bilar i drift som nu eller flyga som nu. Vi behöver acceptera att vi måste bromsa och backa. Då kan det också vara gott att inse att den fart vi rusar fram i nu inte alls är ett mänskligt behov. Att färdas så här är en parentes i vår historia. Det är ju faktiskt också ett geografiskt avgränsat fenomen. Det innebär att det finns alternativ. Man ska inte idyllisera hur det var förr och inte heller hur det är att vara fattig. Men med att färdas långsammare finns det många fördelar. Intressant nog jagar många efter närvaro och mindfulness. Den kanske faktisk är lättare att finna om man saktar in och stannar kvar där man är.  

Vi har tidigare skrivit om bilismen på olika sätt bl a i detta inlägg om bilnormen. Själva har vi inte haft bil på många år. Flyget har vi också uppmärksammat t ex i detta inlägg och vi flyger aldrig. Den här boken ger fördjupning och bakgrund. Förbluffande är att inse hur oerhört kort den tid är då en vanlig svensk kunnat ha bil och hur det ändå under detta ögonblick hunnit bli just norm. Tiden med massturism med flyg är ännu kortare. Hur har vi redan kunnat glömma att vi inte alls måste leva så här?