Ibland påminns jag om att jag inte alls tillhör de prismedvetnas skara. Jag inser också att det lätt tolkas som att jag har väldigt gott om pengar. I jämförelse med den tiggande unga kvinna som ofta sitter utanför Coop har jag ju också det. Men i jämförelse med Sveriges befolkning i stort spenderar jag mycket mindre pengar än de flesta. När jag fick mitt första jobb var det som musik- och bildlärare på 75%. Jag var van att leva på studiemedel och fick nu flera tusen över varje månad utan att ens tänka att jag snålade. Nu lever vi ännu billigare. Detta har aldrig uppnåtts genom att jämföra priser och jaga det billigaste. I mataffären är siktet helt inställt på de miljöklokaste alternativen. Det är sällan den billigaste varianten av en viss vara, för när man satsar på att göra mat så billig som möjligt då får man nästan alltid offra en mängd andra värden på vägen. Boken Matens Pris blev en ögonöppnare för att förstå omfattningen av vad som offras. Det är alltid någon annan som får betala, genom sådant som svältlöner, orimliga arbetsvillkor, sjukdomar orsakade av kemikalier, eller förstörd närmiljö. Istället för att jaga extrapriser borde vi kanske faktiskt önska oss dyrare mat.

Det finns en hemsida och en Facebook-grupp som heter; dyraremat.nu. Egentligen har vi inte följt den så mycket, men själva utgångspunkten är intressant. För att producera billig mat måste man vara storskalig och effektiv. Då har man inte tid att låta vare sig växter eller djur utvecklas i sin egen takt. I växtförädlingen satsas det på snabbväxande grödor och sedan driver man på ytterligare med jordförbättringsmedel, konstgödning och bekämpningsmedel. Kor ger numera otroligt mycket mer mjölk per djur än förr, vilket gör dem effektiva, men kanske inte så välmående. Kycklingar avlas fram för att växa i en aldrig tidigare skådad hastighet och för att vikten huvudsakligen ska hamna där de mest lönsamma köttbitarna sitter. Att kroppen blir för tung för benen att bära bryr man sig mindre om. Många upplever att kvaliteten på maten har blivit sämre och i många fall har också näringsinnehållet sjunkit. Samtidigt blundar många för kopplingen till prisjakten och tror fortfarande att maten är dyr. Men att mat i Sverige är dyrt är en myt. Det har nu i flera år sagts att vi aldrig lagt så liten del av vår disponibla inkomst på mat som nu. Precis hur vi ligger till 2015 i jämförelse med förra året, eller året före det vet jag inte och kanske finns det trender som pekar i andra riktningar, men i grunden är det fortfarande sant.

Den disponibla inkomsten har för de allra flesta ökat sedan till exempel 70-talet, men få lägger de pengarna på mat. Istället har det blivit mycket vanligare att göra långväga resor med flyg, att ha mer än en bil per familj och att byta ut sina teknikprylar i mycket snabbare takt än de går sönder. Inredning och renovering av bostaden är också sådant det läggs en hel del pengar på. För de allra, allra flesta i Sverige är det en fråga om prioriteringar snarare än om vad man har råd med i mataffären. Vad både vi och andra upprepat många gånger är också att vi slänger ungefär en tredjedel av maten vi köper, vilket faktiskt säger något väsentligt även gällande matpriserna. Ofta värderar man det man betalat dyrt för mer än det man fått för en spottstyver. För att göra det övertydligt så är man mer rädd om sin bil än om pocketboken man köpte på Myrorna för ett par kronor. Om mat verkligen vore dyrt i Sverige så skulle vi inte kasta så mycket av den. Vi kastar så mycket mat för att vi har råd att köpa ny och för att vi inte uppfattar den som värdefull.

Att vi båda startat företag har aktualiserat frågor om vad saker och ting får kosta, men mycket av det hade vi funderat kring och diskuterat även tidigare. Det är mycket svårt att få betalt för den verkliga arbetsinsatsen när man ägnar sig åt hantverksmässig produktion. Samtidigt kan konsulter inom vissa branscher ta tusenlappar i timmen och en föreläsare som gjort sig ett namn kan ta ännu mer. Detta är bara exempel. En del handlar förstås om tillgång och efterfrågan, men också om jämförelser, hur vi har vant oss vid att tänka kring olika sorters sysslor och hur duktiga olika personer har varit på att tala om sitt eget värde. Motsvarande gäller förstås löner. Men borde inte just mat, som vi alla är beroende av för vår överlevnad, finnas bland det vi värderar högst?

För att återkomma till inledningen, där jag påstår att vi lever billigt trots att vi i mångas ögon väljer dyrare mat, så behöver hushållsutgifterna inte bli höga för att man väljer bort den mat som producerats billigt på bekostnad av miljö, djur, eller arbetare i fattigare länder. Som vi har skrivit om tidigare sjunker levnadskostnaderna om man tar ett helhetsgrepp kring den miljöpåverkan livsstilen har. Gör färre utlandsresor, konsumera mindre och kör mindre bil är några besparingar för både plånbok och miljö. Om du i mataffären inte bara jämför kött med kött utan också med linser och bönor kan du som ändå vill fortsätta äta kött ibland ha råd att, vid dessa tillfällen, välja den variant som är bäst för djuren och miljön. Måltiden på bilden kostade inte många kronor trots att alla köpta ingredienser är KRAV. Det mesta har vi nämligen odlat själva. Vi förstår att det finns människor i Sverige som inte har möjlighet att odla, för att man inte har mark, eller för att man har svårt att röra sig. Även i Sverige finns det också personer som är fattiga på riktigt, där matvalen inte bara är en prioriteringsfråga. Men det är bättre att komma åt de problemen genom att minska ojämlikheten i Sverige än genom att offra naturen, djuren, eller bönderna varhelst i världen de än befinner sig.