Ett psykologiskt dilemma med klimatförändringarna är att det upplevs som långsamma processer samtidigt som det blir alltmer bråttom att sätta in åtgärder. Att bromsa upp effekterna är en trög process och även om vi helt skulle sluta med fossila bränslen nu skulle förändringarna fortsätta ett bra tag till. Det är som när ett stort fordon i hög fart ska bromsa i utförsbacke. Väldigt stora krafter är satta i rörelse och rörelsen kommer inte att avstanna tvärt vad vi än gör. Just därför är det ännu viktigare att bromsa, inte så fort som möjligt, utan nu. Vi måste få det som på engelska kallas ”a sense of urgency”. Det är bråttom nu.

Nu måste det bli stopp på alla flygresor som inte har väldigt starka skäl för att genomföras. Då menar jag hjälpsändningar till otillgängliga platser, brandförsvar, akuta sjuktransporter och liknande. Det måste nu bli stopp på all onödig bilkörning. Peter brukar påpeka att lathet inte är ett funktionshinder och det kan gärna bli ett nytt talesätt. Går det att gå eller cykla så gå eller cykla. Lastcykel fungerar utmärkt för att transportera sådant som tunga matkassar eller sådant som ska källsorteras. Vegetariskt och helst veganskt måste nu bli den nya normen. Nu måste konsumtionen drastiskt minska och vi måste hitta andra sätt att bygga goda samhällen än genom ständig tillväxt. I det nu kommande valet måste vi rösta för den mest radikala klimatpolitik vi kan se och inte utifrån hat, misstänksamhet och rädsla för sådant som inte hotar oss alls lika mycket.

Nu måste det också bli ett slut på falska förhoppningar. Kanske behöver vi hopp, men det kan inte vara i form av den sortens teknikoptimism som får oss att känna att någon annan kommer att rädda oss utan att våra egna liv alls behöver förändras. Nu måste vi sluta diskutera om det är politiken, näringslivet, eller individen som ska ta tag i problemet. Det finns inget val däremellan. Svaret är alla, precis alla. Både och. Inte antingen eller. Vilket som är viktigast eller har störst betydelse spelar ingen roll egentligen. Alla måste göra allt man kan. Det är bråttom nu.

Jag tror att det var Malena Ernman som skrev en text utifrån bilden av ett litet barn som tultar iväg mot ett brant stup. Vi väntar inte på att någon ska tala om för oss att det finns hopp i den situationen. Vi tänker inte att något annat vi hade tänkt göra just då väger tyngre än att hejda barnet. Vi säger inte till varandra att det går bra att ta några inledande enkla steg som kan ge motivation att fortsätta hela vägen fram till barnet. Nej, vi rusar. Det är en ryggmärgsreflex. Det är den sortens känsla av att det är bråttom vi behöver komma till när det gäller klimatförändringarna. Scott Jurek berättar i sin bok Ät och spring att hans pappa brukade säga ”Vissa saker gör man bara” och att han själv använde det mentalt i sin ultralöpning. Jag får alltmer respekt för sådana experter som Kevin Anderson, som lever som de lär. Han flyger inte fast hans yrke kräver långa resor. Han väntar inte på att det ska bli enkelt. Vissa saker gör man bara. För att förlusten om man låter bli är alltför stor. Det är bråttom nu.