Du är ute på fjället och blickar ut över många mil blånande landskap. Vid havet när elementen piskar på med full kraft. Eller utan ljusföroreningar en stjärnklar natt. Där du ser fler stjärnor ju längre tid du blickar mot himlen. Du är den lilla människan inför ett vidsträckt landskap, havet och rymden.

Vi människor är på många sätt små. Men i andra perspektiv är vi tvärtom gigantiska. Som grupp kunde vi redan tidigt i vår historia utplåna de stora landlevande djuren. Den så kallade megafaunan. Och idag förändrar våra utsläpp själva klimatet på hela jorden och flera forskare talar om en högst reell risk för exempelvis golfströmmens kollaps. Med konsekvenser som 20 grader kallare vintrar i Sverige. Och redan nu hotas som bekant liv och hälsa för många miljoner människor.

Det finns något lockande i att vara liten. Att inte behöva ta ansvar för mer än det närmaste. Samtidigt har vår roll i de stora sammanhangen blivit allt mer tydlig. Våra vardagliga val gällande transporter, konsumtion och mat påverkar inte bara de närmaste. Koldioxidutsläppen från våra bilar bidrar till ansamling av växthusgaser i atmosfären under hundra eller kanske tusen år framåt. Färgningen av den nya billiga tröjan har gett giftutsläpp i Indien. Lunchens lax har fötts upp på trålfångad fisk från Östersjöns snart kollapsade fiskebestånd. Den lilla människan är allt annat än liten. Det går att låtsas att du inte vet. Men dessa samband finns lätt tillgängliga för oss alla.

För närvarande läser jag Sverker Sörlins bok Antropocen. Denna essä om människans tidsålder inleds med några sidors funderande kring människans storhet och litenhet. Sörlin skriver att vi är för små för att lägga oss i eller kunna påverka solens uppgång, hjortronens blomning och att regnet faller. Men som summa gör människan skillnad och sätter spår också på planetär nivå. Ett för mig nytt och konkret exempel är mängden grus och sten människor flyttar runt för uppförande av byggnader, vägar och liknande. 57 tusen miljoner ton årligen – vilket är mer än mängden grus och sand som flyttas runt ”naturligt” genom alla jordens floder och vindar.

Sverker Sörlin återkommer flera gånger till den amerikanska nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan som 1930 uttalade sig om att människan inte kunde göra någon påtaglig skada på jorden. ”Vi kan sova lugnt i vetskapen om att Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla den [jorden] någon jättelik fysisk skada”. Idag finns det nog få seriösa vetenskapsmän som skulle hålla med Millikan. Kärnkraft, mikroplast, PFAS och stigande koldioxidhalt i atmosfären talar sitt tydliga språk. Människan som summa klarar definitivt av att vålla jorden jättelik fysisk skada.

Men vad händer med vår självbild när det blir allt mer vedertaget med begreppet antropocen, som ny geologisk epok efter holocen? Insikten att vi människor likt en naturkraft påverkar hela jorden.

Kan det väcka någon form av stolthet. Att vi domesticerat inte bara varg till knähund och djungelhöna till turbokyckling. Utan ett tämjande av hela jorden. Men att påverka är förstås inte samma sak som att domesticera. En jord som svarar med temperaturhöjning, kraftigare stormar och steril odlingsjord är inget som riktigt bör väcka stolthet.

Bland annat Martin Lönnebo har påtalat hur människan i vår tid kraftigt utvecklat maskinerna och vetenskaperna. Men inte vår mänskliga mognad, ansvar och visdom. I antropocen där makten att förändra jorden finns. Där finns även den, i mognad och ansvarskänsla, lilla människan. Då bör antropocen snarast fylla oss med skräck.

Att växa till att bli större människor i form av eget ansvar – lokalt och globalt. Kanske finns ett skört hopp i detta. För oss som lever i människans tidsålder.