På nationaldagen var vi på ett mycket intressant seminarium i Linköping med rubriken ”Bot och hopp i klimatkrisens tid” arrangerat av Johannesakademin. Det finns att lyssna på via denna länk. Botgöring är ett rätt så otrendigt ord, men det betyder inte att det är oviktigt! I det här inlägget funderar vi vidare utifrån det föredrag Patrik Hagman gav.

Han pratade om olika förhållningssätt till botgöring som funnits i olika sammanhang och tider. Fyra perspektiv nämndes; det juridiska, det ekonomiska, försoning och själens hälsa. Alla relaterades både till kristen tradition och till klimatkrisen.

Det juridiska förhållningssättet ger bilden att man dömts till ett straff. Botgöringen är att avtjäna straffet och när den tiden är ute är man fri. Det här mönstret finns med i idéerna om naturens rättigheter och ekocid och kan vara en fungerande väg. Men som individer, eller som delar av de gemenskaper vi vanligtvis vistas i, är det knappast konstruktivt att förhålla sig juridiskt till klimatkrisen. Att vi ska straffa oss själva för att vi bidragit till den. Eller varandra. Straffet i sig leder ingenstans tillämpat på det sättet.

Det ekonomiska förhållningssättet ger bilden av att du tagit ett lån. Botgöringen är att betala tillbaka – oftast med ränta – och när du har betalat är du fri. Med ekonomiska termer talar bl a politiker ofta om klimatkrisen. Utsläppsrätter, skatter, att det ska kosta att göra fel, klimatkompensation. Dessa åtgärder har ofta mindre effekt än man skulle kunna tro och den effekt de har är ofta tillfällig. Vi vänjer oss vid högre priser om vi inte har förändrat de grundläggande värderingar som styrde våra val från början. Det ekonomiska systemet är en så stor del av problemet att det kanske inte är dess språk vi borde använda.

Tanken på försoning öppnar för en djupare sorts förändring. Du har gjort eller sagt något som skadat en relation. Eller bidragit till sprickor i en gemenskap. Botgöringen går ut på att försöka laga det som gått sönder. Ett första steg är ofta att be om förlåtelse, men det är sällan nog. Trasiga relationer behöver tid och omsorg för att läkas. Att ha varit med och reparerat en relation ger en helt annan typ av frihet än att ha avtjänat ett straff eller betalat en skuld. Relationer är skadade på så många nivåer när det gäller klimatet. Mellan människor i olika delar av världen, mellan rik och fattig, mellan människa och djur. Här kommer jag också att tänka på den japanska traditionen Sashiko. Metoden att laga trasiga tyger och kläder med synliga lappar och broderier som gör plagget vackrare än det var från början. Jag tänker att man ska vara väldigt försiktig med att säga att något ”var meningen” för att det betraktat i efterhand ledde till något bättre. Det blir som att säga att det onda som gjorts egentligen var rätt. Men att göra något vackert av det som gått sönder är något annat.

Patrik Hagman är faktiskt den första (och enda) person jag hört som i ett offentligt sammanhang sagt att det faktiskt är försent. Precis på det sätt jag själv tänker att det är. Det är redan katastrof för en mängd människor och djur. Människor dör redan. Vi misslyckades med att hejda klimatförändringarna innan de ledde till katastrof. Men vi kan fortfarande kämpa för varje tiondels grad och varje tiondels grad gör skillnad för hur illa det blir. Vi kan fortfarande hjälpa dem som drabbas hårdast. Vi kan fortfarande bygga en värld där vi tar hand om varandra och resten av skapelsen.

Vi behöver inte stanna vid att tänka återställande (som dessutom i någon bemärkelse är omöjlig). Vi kan visionera tillsammans med dem som tidigare tryckts ned och tänka bortom det som har varit förut. Liksom i sashiko kan revan fortfarande få synas och vara en påminnelse, men ingå i en ny berättelse om något bättre.

Det fjärde handlade om själens hälsa. Rannsakning och botgöring har setts som något välgörande. Kanske som ett renande bad för själen. Hagman beskriver det också som att hälsosamma själar setts som sammanhängande med hälsosamma samhällen. Att läka själen kan då vara ett sätt att läka världen. ”Det som ödelägger världen ödelägger också själen”. I klimatkrisens tid tänker jag att det kan behövas tid och plats för samtal om skuld och sorg. Om uppgivenhet och ilska. Alla på seminariet förespråkade att framför allt tala om det vi längtar till och vill. Men jag tror att den kärvhet som ligger i ord som rannsakning och botgöring behövs. Vi bör också vara aktsamma så att vi inte fastnar i vårdande av vår egen sinnesro, när så många människor i världen har så oerhört mycket mer att kämpa med.

Lena Bergström nämnde 12-stegsprogrammet på seminariet. Tanken där liknar på många sätt försoningsidén med botgöring. Där finns steg som handlar om att rannsaka sig själv och be om förlåtelse, men också att så långt det är möjligt gottgöra de skador man orsakat. Då vårdar man sin egen själ samtidigt som man är med och reparerar de skador man orsakat.

Med de här tankarna i bakhuvudet är ett första steg att minska sin egen klimatpåverkan så mycket det bara går. Annars fortsätter man att skada och jag tänker att det blir omöjligt att laga något så länge man gör det. Utöver det kan man tänka sådant som att plantera träd, skänka tionde till drabbade områden, ta hand om flyktingar, lämna mer plats till vilda djur, bygga bihotell och göra sin trädgård välkomnande för insekter, fåglar, igelkottar och ekorrar och allt möjligt annat man kan hitta på som syr några vackra broderistygn över den reva i väven vi i västvärlden tillsammans har rivit upp.