I skrivande stund är det Valborgsmässoafton. Här i Vadstena brukar det vara körsång och vårtal och en brasa i Slottsparken. I vissa delar av Sverige är det vanligare att tända eldar i samband med påsk, men det är valborgsmässoeldarna jag är uppvuxen med. För den här texten spelar det egentligen ingen roll, för den ska handla om att hålla lågan brinnande i mer bildlig mening. Alltså att hålla liv i sitt engagemang.

Det kanske låter tråkigt, men en viktig sak för oss har blivit att ha rutiner. En sådan är Den åttonde dagen som vi har skrivit om tidigare. En annan är förstås den här hemsidan som gör att vi behöver läsa på, tänka igenom och pröva för att ha något att skriva om. Att uppmärksamma fastan är en årligt återkommande rutin för att fördjupa engagemanget. De vandringar i någon annans skor jag gjorde skulle aldrig ha blivit så många om jag inte bestämt mej för en viss dag och tid i veckan. Vissa rutiner har vi en period, andra fortsätter på obestämd tid. Vissa saker blir efterhand så självklara att vi knappt reflekterar över dem längre. Som att baka vegansk tårta till påsk och födelsedag.

Vänner är en annan viktig sak för att hålla lågan brinnande. Det är lätt att säga, men kan vara svårt att hitta. De vänner jag menar här är dessutom sådana som delar mina värderingar. Som också är engagerade i det jag brinner för och drar åt samma håll. I min vardag är de mycket få, men de betyder massor och är väl värda att söka efter. Självklart är det bra att kunna samarbeta med olika sorters personer och ibland givande att diskutera olika perspektiv. Men när jag är trött och uppgiven är det de som verkligen förstår vad jag menar som ger mej kraft. För en del är föreningar en bra väg till sådana kontakter och den känslan av sammanhang även om det inte har varit det för mej.

Mitt engagemang bygger i väldigt hög grad på medkänsla med dem som drabbas av klimatkrisen redan nu. Både människor och djur. Fast det kan verka dystert är det viktigt för mej att ta del av vad som händer med dem. I dokumentärer, artiklar och böcker. Hopp har aldrig varit en drivkraft för mej, men goda exempel kan vara det ibland. En föreläsning med Philipp Weiss om skogsträdgård kändes så. Det gav en målande bild av ett annat sorts samhälle där jag gärna skulle vilja leva och som var och en kan bidra till. Just att känna att jag kan bidra och att helt enkelt börja göra är viktigt för mej.

När vi hade en studiecirkel om att leva inom planetens gränser insåg vi snart att olika personer har olika drivkrafter. Det viktiga är förstås inte att alla ska göra som jag utan att du hittar det som driver dej och gör mer av det. Fundera kring och pröva dej fram till vad du behöver för att hålla lågan brinnande.