Då och då återkommer jag i tanke och samtal till det engelska uttrycket ”a sense of entitlement”. Det är svårt att översätta direkt till svenska och ibland känns det knepigt att förklara fast jag tycker det är så träffande. När Peter och jag pratade om det nyligen nämnde han adelns privilegier. Då var det något som klack till. Det handlar om att uppfatta sig ha en självklar rätt till sina privilegier. Något många fler än adeln gör.
Ofta, eller kanske alltid, ingår ett slags blindhet för hur pass priviligierad man faktiskt är. För ett tag sedan passerade ett klipp i mitt FB-flöde där en svensk Hollywoodfru på impuls hade beställt specialgjorda cowboyboots för 3000 dollar. Sedan upptäckte hon att hon mätt fel på fötterna så att stövlarna var lite för stora. Hon tyckte att det var otur, men tog det med en axelryckning. Det är sån’t som händer liksom. Då har man tappat kontakten med hur oerhört mycket pengar det handlar om för andra människor och vilka betydligt viktigare saker pengarna hade kunnat bekosta. Hon är så extrem att det är lätt att skratta åt, men grundfenomenet är utbrett i ett så rikt land som Sverige.
För att hejda klimatförändringarna krävs åtgärder som inverkar på vårt sätt att leva. Men det är svårt för politiker att lägga sådana förslag, för det är inte den sortens politik vi röstar för. Även när vi säger oss vara oroliga för klimatkrisen vill vi bli räddade utan att själva behöva offra någonting. Vill någon höja bensinskatten blir det ett ramaskri, flygskatt, köttskatt likaså. För vi tycker oss ha rätt till den livsstil vi vant oss vid. Vi har glömt att den är ett privilegium, få förunnat. Vi har utvecklat a sense of entitlement. Massor av människor har inte råd att ha bil över huvud taget. Globalt är det en minoritet som har möjlighet att flyga. Det är bara en priviligierad människa som klagar över att inte få äta hur mycket som helst av ett visst livsmedel. Då handlar det dessutom bara om att skulle bli lite dyrare. Betänk hur det skulle låta om förslaget var ett förbud eller ransonering. Vilket kanske egentligen är vad som skulle krävas för att på riktigt hejda klimatförändringarna.
När jag började skriva om det här kom jag att tänka på en artikel i en lokaltidning om Bråvallafestivalen för kanske ett par år sedan. Hundratals tält hade lämnats kvar på området som om det var skräp. När jag nu googlar efter information om det visar det sig att detta var ett återkommande fenomen som till slut ledde till initiativet att skänka tälten till Nepal. Självklart är det bra att de på så sätt kommer till nytta. Men det gör inte själva beteendet rimligt. Bara en mycket priviligierad person gör så. En person som utgår från att de får ett nytt tält om de behöver det en annan festival. Någon i artikeln nämner att tälten är ”för billiga”. Ofta är vi mer rädda om något vi betalat dyrt för. Men det kan också uttryckas som att de flesta av oss faktiskt har för mycket pengar. Det handlar också om en inställning både till saker och till andra människor oavsett kostnad. Någon har tillverkat tältet. Någon ska städa upp.
Matsvinn är också ofta ett utslag av a sense of entitlement. När matsvinn förekommer i fattiga delar av världen handlar det om att man inte har tillgång till t ex kyl och frys. Maten blir snabbt dålig inte minst om det dessutom är ett varmt land. Men en fattig människa slänger inte mat som det inte är något fel på. Det gör bara priviligierade människor som vi i Sverige. Man låter inte heller mat bli dålig om det går att undvika. Bara en priviligierad människa slarvar med förvaringen, eller glömmer bort mat så länge att den hinner bli dålig fast man har både kyl och frys.
De flesta av oss i den rika delen av världen har nog en släng av a sense of entitlement. En början till förändring kan vara att motverka det inom sig själv. Ta reda på mer om hur det är i andra delar av världen, eller hur människor har levt i andra tider. Många jämför sig bara ”uppåt”, men majoriteten i världen lever under mycket tuffare villkor än de flesta av oss i Sverige. Liksom majoriteten av dem som levt före oss. Det är bra att lära sig se sina egna privilegier och börja behandla dem just som sådana. Vi är inte mer förtjänta. Vi har bara haft tur.