En av våra största klimatutmaningar handlar om transporter. I Sverige berör det nästan en tredjedel av samtliga växthusgasutsläpp. Det kommer inte heller räcka med tekniska lösningar som att elektrifiera alla fordon. Tillräckligt med metaller, för samma mängd bilar som används idag, saknas. Dessutom skulle tillverkningen av så många fordon använda för stor del av vår återstående koldioxidbudget. Ett förändrat beteende med kraftig minskning av bilkörning är därför nödvändig – parallellt med tekniska förbättringar. I denna attityd- och beteendeförändring tror jag fler behöver ta plats i trafiken. Rent bokstavligt visa upp fossilfria sätt att nyttja våra gemensamma vägar. 

Efter valet 2018 var vi båda besvikna på att klimatfrågan slog igenom så lite i själva valresultatet. Ett sätt att bearbeta detta blev en reflekterande tvådagarsvandring längs med bitvis vältrafikerade vägar. Både före och efter detta har jag valt att ta plats i trafiken; som cyklist, vandrare eller löpare. Men under det senaste året har min löpning utökats och det har då också allt oftare blivit löpningstillfällen längs med landsvägar. Bara genom att finnas där tror jag attityder kan påverkas. 

Bilister som vanligtvis bara möter andra bilar ser nu att vägen används också av fossilfria transporter. Kanske väcks rentutav tanken på att själv cykla nästa gång. Kanske påminns de om den instängdhet deras egen plåtburkstransport innebär. Oavsett detta behöver de konkret sakta in något och bilframfarten blir aningen mindre friktionsfri. Genom att ta plats i trafiken visar du att vägarna inte bara tillhör koldioxidutsläpparna. 

Extra synlig – och kanske inspirerade – har jag känt mig då den fossilfria förflyttningen längs med vägen kombinerats med att plocka skräp. Jag skrev om detta för ett par veckor sedan och det finns onekligen flerfaldiga miljövinster med denna form av aktiviteter. 

Som skattebetalare används en oproportionerligt stor del av det du betalar in till att bekosta etablering och underhåll av vägar som främst nyttjas av bilister. Även vi som för det mesta undviker att köra bil har förstås all rätt att nyttja dessa platser. Vi ska naturligtvis inte utsätta oss själva eller andra för fara. Du ska inte cykla på motorväg eller springa mitt i körbanan på en vältrafikerad landsväg. Men samtidigt finns inte heller något självändamål i att gå ner i diket så snart du möter en bil. Du kan mycket väl med stolthet ta den plats som behövs i kanten av vägen. Och de flesta bilister är i själva verket duktiga på att hålla tillräckligt avstånd. 

På många sätt tänker jag att det handlar om att förflytta normer. I en färsk insändare nämner jag att en del av dagens bilvägar borde göras om till cykelbanor. Riktigt där är vi inte ännu. Men bara genom att synas, ta plats i trafiken som fossilfri transport, visar du på alternativ. En annan värld är trots allt möjlig. Varför inte vara med och skynda på vägen dit?