Klimatkrisen beskrivs ofta som vår tids ödesfråga. Under sommaren som gick kröp klimatförändringarna allt närmare, även för oss i våra privilegierade länder. Massiv värmebölja i Nordamerika och katastrofala översvämningar i Tyskland. Krisen är högst konkret. Men det är också en existentiell kris. Vi delar alla ansvar för vad som inträffar. Hur kan denna skuld hanteras och hur kan vi förstå vår roll som människor i dessa tider? I den pinfärska boken Klimat och moral skriver nio forskare var sin essä där klimatkrisens etiska och filosofiska dimensioner står i centrum.

De flesta forskarna bakom Klimat och moral är filosofer knutna till Institutet för framtidsstudier och dess program Klimatetik och framtida generationer. De medverkande har fått välja ett ämne inom klimatetik som de upplever outforskat och ännu inte tillräckligt uppmärksammat. Det blir intressanta och fördjupande nedslag. Går det att skilja klimatförändringarna från ojämlikheten? Kan det ses som en plikt att inte skaffa barn? Är demokrati det bästa styrelseskicket för att lösa vår tids problem? Kan det vara rätt att lösa kortsiktiga problem på bekostnad av att långsiktiga problem förvärras?

Något Greta Thunberg ofta upprepat är att vi behöver agera på klimatkrisen som på den kris det är. Utifrån detta ser jag det som uppmuntrande att en bok som Klimat och moral ges ut. Den tar krisen på fullt allvar och försöker besvara många av de djupare frågor som följer. I flera av essäerna lyfts kritik mot beskrivningen av att mänskligheten som helhet har orsakat klimatförändringarna. Det är trots allt bara 7% av planetens människor som orsakar 50% av alla koldioxidutsläpp. Och fyra av fem personer har aldrig suttit på ett flygplan. Kanske skulle begreppet antropocen, med människor som dominerande geologisk förändringskraft, behöva förändras. Ett förslag är oligo-antropocen. Epoken då en liten del av människorna gav sig själva rätten att förändra planetens sköra ekosystem. 

Själva bor vi som bekant i ett land med ett av världens högsta klimatavtryck per capita. Samtidigt är både våra individuella och hela nationens miljöpåverkan minimal i ett globalt perspektiv. Är det då inte poänglöst att dra ditt strå till stacken när de flesta lever på som vanligt? I en av de mest givande av bokens essäer lyfter Göran Duus-Otterström detta. Hans slutsats är att det till och med är vår plikt att dra vårt strå till den stack som andra försöker bygga. 

Duus-Otterström kopplar sitt ställningstagande till reciprocitetsteorin. Vårt klimatansvar är ett ömsesidigt givande och tagande. Som individer har vi skyldigheter att göra vår del av arbetet för att inte göra klimatet mera ostadigt. Detta därför att andra redan gör sin del – och att det vore orättvist av oss att åka snålskjuts på deras uppoffringar. Det handlar om att gengälda och ett parallellt exempel är att lämna blod. Det är ett frivilligt samarbetssystem men för dem som tack vare blodtransfusioner överlevt en olycka tycks det ändå längre fram finnas en plikt att donera blod. På liknande sätt, argumenterar författaren, finns många människor vars utsläpp aldrig varit höga nog för att ligga utanför de planetära gränserna. Dessutom finns människor som har sänkt sina utsläpp rejält. Emot dessa, som bidrar till att hålla klimatet någorlunda stabilt, har vi alltså en moralisk plikt att löna gott med gott. 

I fråga om klimatfrågor kopplas detta till att hålla sina utsläpp inom sin del av kolbudgeten, kompensera för tidigare övertrasseringar samt politiskt arbete för omvandling till en nollutsläppsvärld. 

Redaktören till Klimat och moral, Magnus Linton, önskar att läsningen av boken ska kunna leda till hopp. Inte som ”en andlig tröst för förnekare”. Nej, hopp som i språng. Snabb förflyttning av tankar och åtgärder. Det är för tidigt att säga ifall detta lyckas. Men blotta existensen av denna sorts bok tyder på en mognad för klimatfrågorna. Vår tids ödesfråga kräver förstås insatser från fler än biologer och ingenjörer. Filosofer, historiker och alla andra behövs i högsta grad också.