I en fransk gåta beskrivs en damm där en näckros växer. Varje dag fördubblas näckrosens storlek. Om den får växa obegränsat täcker den efter trettio dagar hela dammen och kväver alla former av liv i vattnet. Vi tycker länge att näckrosen är liten och bestämmer oss för att beskära den först när den täcker halva dammen. Vilken dag gör den det? Svar: På den tjugonionde dagen. Och vi får då bara en dag på oss att rädda dammen. Gåtan finns återgiven i den klassiska rapporten från Romklubben, Tillväxtens gränser. 

Tillväxtens gränser gavs ut 1972 och brukar fortfarande komma upp i samtal kring miljö och hållbarhet. Liksom det för några år sedan var intressant att läsa Rachel Carsons Tyst vår hade jag länge sett fram emot att läsa Tillväxtens gränser. Generellt levde den också upp till förväntningarna. Tillväxtens gränser upplevs faktiskt ännu som i högsta grad aktuell trots att den känns lite daterad i sin naiva syn på kärnkraft. Bokens huvuddiskussion om det orimliga med evig tillväxt på en ändlig planet har ju inte direkt tappat aktualitet i vår egen tid. 

Något som diskuteras både i boken och i dagens debatter är exponentiell tillväxt. I dammen med en snabbväxande näckros blir det tydligt hur snabb volymökningen blir efter ett antal fördubblingar. Men även om blomman varje dag bara ökar med 2 procent skulle ökningsvolymen vara rasande snabb efter en viss tid. Om räntan på ditt bankkonto är 7 procent kommer pengarna att fördubblas på tio år. Och i västvärlden har vår ekonomi vuxit med några årliga procent sedan andra världskriget. Detta kanske inte låter så mycket men kopplat till denna finns en fördubbling vart 25e år av vårt materialanvändande och användandet av fossil energi.

Att se på grafer över BNP-utvecklingen denna tid ger ett slags svindel. Den skarpa höjningen av kurvan går nästan rakt upp. Att vi närmar oss eller redan har passerat flera av våra planetära gränser som dagens forskare har fastställt är då inte heller förvånande.   

När Romklubben skulle skriva rapporten Tillväxtens gränser samlades många av dåtidens främsta forskare och målet var att hitta långsiktigt hållbara vägar vidare för mänskligheten. De valde att titta på fem stora variabler. Befolkning, industriproduktion, naturtillgångar, jordbruksproduktion och miljöförstöring. Utifrån de fakta som fanns sattes de olika variablerna in i ett datorprogram för att se utvecklingen i ett långt framtidsperspektiv. Genom detta tillvägagångsätt kunde de också välja att justera en eller flera variabler för att pröva skilda scenarion. 

Författarna till Tillväxtens gränser påpekar flera gånger att deras huvudsakliga mål inte är att lämna en detaljerad förutsägelse över framtiden. Istället är det viktigaste budskapet att vi med en fortsatt obegränsad tillväxt på alla områden oundvikligen går emot någon form av kollaps. Oavsett ifall detta beror på att naturresurserna tar slut, föroreningarna blir för stora eller att den odlingsbara marken inte räcker till.

Intressant nog visar det sig ändå att denna rapport från 1972. Med sin tids begränsade datorkapacitet. Faktiskt med förvånansvärd precision lyckats förutse utvecklingen inom befolkningstillväxt, naturtillgångar och industriell produktion.

Vad finns det då för alternativ till en kollaps på grund av ohejdad tillväxt? I Tillväxtens gränser skriver de om ett jämviktstillstånd. Befolkning och kapital behöver vara konstanta utan att växa för att systemet ska bli uthålligt. All mänsklig aktivitet som inte behöver stort flöde av oersättliga resurser eller orsakar allvarlig miljöförstöring kan däremot fortsätta att växa i oändlighet. I detta scenario skulle alltså fritid, utbildning, kreativitet, relationer med mera kunna frodas. 

Långt ifrån en dystopisk tillvaro i mitt tycke. Genom att aktivt välja en begränsning av tillväxten finns möjlighet till en mjukare övergång till en värld inom planetens gränser. Alternativet med fortsatt status quo är att: ”Tillväxten kommer att hejdas av påfrestningar som inte valts av människan”. Rapporten känns också mycket dagsaktuell i sina varningar för en teknikoptimism som i bästa fall kan bota symtomen men inte påverkar de verkliga orsakerna. Risken finns att ett för stort teknikfokus tar bort vår uppmärksamhet från det ursprungliga problemet, ”tillväxten i ett ändligt system, och hindra oss från att vidta effektiva åtgärder för att lösa det.” 

Sammantaget är Tillväxtens gränser väl värd en läsning. Frågorna brottas vi med än idag – och en stor del av lösningarna presenterades kanske redan 1972.