Vi har flera gånger tidigare kommit in på ämnet matsvinn. Till exempel när argumentet att maten inte kommer att räcka används mot ekologisk produktion och när vi skrev om att använda det man råkar ha hemma när man lagar mat. Den här veckan tänkte vi fördjupa oss lite mer i frågor som har med matsvinn att göra.

Statistiken i det här ämnet är hårresande. En kartläggning i Sverige 2012 visade att det uppkommer ungefär 1,2 miljoner ton matavfall per år i hela kedjan exklusive jordbrukssektorn. Naturvårdsverket skriver att hushållen svarar för den absolut största delen; ca 770 000 ton. Det motsvarar cirka 81 kg/person och år eller 0,9 kg matavfall för en familj på fyra personer varje dag. Kartläggningen inkluderar inte mat och dryck som hälls ut i avloppet. Den mark, de naturresurser och de transporter som fört maten till butikshyllan och hem till konsumenten har skett helt i onödan när maten kastas. Även om man har ett system där matavfall blir biogas, eller kompost, är detta ett stort resursslöseri. Flera tänkbara förklaringar har lagts fram till varför vi gör på det här sättet. Själv tycker jag att den mest rimliga är; för att vi har råd.

Att det blir matsvinn i restauranger och caféer är inte så svårt att förstå tycker jag. Det är omöjligt att veta hur många gäster som kommer en viss dag. Att beräkna vad som är en lagom stor portion är förstås också svårt med tanke på hur olika mycket människor äter. Att sälja ”gårdagens” är troligen svårt och knappast ens tillåtet gällande det en tidigare gäst lämnat kvar på tallriken. Det finns restauranger som erbjuder en påse där man kan ta med sig det man inte orkat äta upp. Som gäst kan man gärna fråga efter sådant om man ofta blir för mätt. Kanske går det också bra att be om en mindre portion och det bör inte vara några problem alls att få sin rätt utan ingredienser man inte gillar istället för att pilla bort. På ett ställe där man väljer fem ingredienser till en sallad har vi försökt tänka på att tacka nej till den standardsallad med isbergssallad, tomat och gurka som annars läggs i botten och som i alla fall jag brukar lämna annars.

Att det blir svinn i matbutiker är egentligen inte heller så svårt att förstå. Vår psykologi verkar fungera så att vi lockas mer av välfyllda tråg med till exempel frukt och grönt. Om det aldrig får se utplockat ut går varorna inte åt innan de förfars. Butiker måste tänka på vinst för att överleva. Att livsmedel som passerat bäst föredatum rutinmässigt rensas ut från butikshyllan är mer begripligt än att det görs hemma. Att beräkna precis hur mycket man ska ta hem för att det ska gå åt före bäst föredatum är troligen svårt och leder lätt till att hyllorna inte ser så välfyllda ut. I den mataffär där vi oftast handlar har man en korg med varor som man får billigt för att de har kort datum. Från den väljer vi ibland även varor vi annars inte skulle ha köpt för att uppmuntra initiativet och för att det ju annars bara skulle kastas. Fråga gärna om det inte redan finns i din butik. Att skänka till boende för hemlösa, eller liknande, kan vara en del av lösningen för butikerna och det finns också initiativ där man lagar till lunchlådor av livsmedel med kort datum och säljer dessa.

Jag är lite osäker på om man vet att det är så att konsumenter väljer bort frukt och grönt som har skönhetsfläckar eller ovanliga former, eller om man bara har antagit det och därför rensat bort dem. När Sverige gick med i EU minns jag att många ironiserade över regler om hur gurkor skulle se ut, men faktum är ju att vi vant oss vid att frukt och grönt har ett mycket homogent utseende. Detta leder till att mycket rensas bort redan i produktionsledet och aldrig ens når mataffären. När det gäller förpackade grönsaker förekommer det även att ändar kapas, eller att något för stora exemplar väljs bort för att allt ska passa i förpackningen. Att inte leta efter den snyggaste frukten utan kanske till och med leta fram den lite missformade, eller den med små skönhetsfläckar, är ett sätt att gå mot strömmen och i bästa fall hejda tempot i jakten på utseendemässig perfektion. Smaken är i vissa fall till och med bättre. En fransk matkedja tog detta några steg till och skapade kampanjen Inglorious fruits and vegetables där de tog snygga och roliga bilder på udda grönsaker, presenterade dem på ett nytt sätt och gjorde soppor i modernt designade förpackningar som enklare fick folk att pröva och inse att det inte är något fel på smaken. Se gärna mer i denna lilla film. Ett mycket framgångsrikt koncept som man i olika versioner har prövat på fler håll, bland annat på Coop. Den som, liksom vi, odlar själv vet ju att frukter och grönsaker av samma sort kan se väldigt olika ut och om man har lagt tid och kraft på att få till exempel morötter att växa kastar man dem inte för att två växt ihop eller en blivit dubbel.

Och här kommer vi in på att vi kastar för att vi har råd. Det matsvinn jag har svårast att förstå är nämligen det hushållen står för. Jag tänker att det är den som inte själv har upplevt hur mycket arbete det ligger bakom en rödbeta och har råd att både köpa mer apelsiner än man hinner äta upp och köpa nya när de blivit dåliga, som kastar mat. Det man har betalat dyrt för, i tid eller pengar, är man mer varsam med och om man har riktigt knappa resurser så är man rädd om det lilla man har. Förmågan att använda sinnena för att avgöra om ett livsmedel blivit för gammalt, istället för att stirra sig blind på datumet, har försvunnit då den inte längre är nödvändig för att ha mat på bordet. Självklart önskar jag oss inte tillbaka till fattigsverige, men vi bör kanske inse hur bortskämda vi är och lära oss det vi behöver veta för att åtminstone inte utnyttja resurser som vi sedan bara kastar bort. Jag tror att det är mer inställning än kunskap och några speciella knep behövs egentligen inte.