Det finns en tanke jag återkommer till ganska ofta Å ena sidan handlar den om att så mycket i vår tid driver mot ytan och mot förenklade, tydliga svar. Mycket tyder på att vi blivit sämre på att läsa längre texter och förstå invecklade resonemang. Å andra sidan lever vi i en tid då våra västerländska samhällen och levnadsmönster i grunden måste omprövas och förändras. Det väcker oerhört komplexa frågor som kräver djup eftertanke och analytisk förmåga. Vi verkar alltså bli sämre på det vi skulle behöva bli bättre på. Vi tappar förmågor vid sämsta tänkbara tillfälle.

Nyligen läste jag Åsa Wikforss bok Alternativa fakta och kände mig ovanligt hemma. Det ämne jag fastnade allra mest för på universitetet var filosofi. Det föll sig så naturligt för mig att tänka på det sättet. När jag på senare år läst en del ”populärfilosofiska” böcker har jag inte riktigt känt igen ämnet. Men det här är riktigt stringent filosofi utan att vara särskilt svårt.

I god filosofisk anda börjar Wikforss med att vrida och vända på definitioner för att landa i de hon anser vara mest rimliga. Vad är fakta? Vad är kunskap? Vad är sanning? Vad utmärker vetenskap? Kunskap definierar hon som övertygelser man har goda belägg för och som dessutom faktiskt är sanna. I hög grad handlar boken om det som ofta kallas kunskapsresistens. När det inte spelar någon roll hur mycket belägg som ges. Man tar ändå inte till sig kunskapen.  

Det här är verkligen relevant i samband med klimatförändringarna, som hon också återkommande ger som exempel. De vetenskapliga beläggen är överväldigande. Ändå är det många som antingen inte tror på dem, eller agerar som om de inte tror på dem. När magkänsla, vad man vill tro, vad en influencer påstår, eller det man kallar ”min sanning” väger tyngre än rationella argument blir det svårt att över huvud taget prata med varandra. Är vi inte ens överens om det grundläggande problemet blir det omöjligt att närma sig de komplexa frågorna om hur vi som människor och samhällen bör agera. De etiska frågorna om rättvis klimatomställning, hur mycket hänsyn som ska tas till den vilda naturen, hur mycket vi kan eller vill hoppas på teknik, hur mycket vi är beredda att förändra i våra egna liv osv.

Wikforss skriver mycket om skolan och om den problembaserade undervisning som kommit att bli dominerande och som hon är mycket kritisk till. En intressant sak är att hon menar att de konstruktivistiska idéer, som ligger bakom den pedagogiken, har fått stort inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap – men inte inom den akademiska filosofin. De som har som expertis att analysera filosofiska teorier verkar alltså inte tycka att den här är så bra. En baksida med den är att kunskap blir betraktad som väldigt relativ. Liksom fakta och sanning. Men klimatkrisen pågår vare sig vi tror på den eller ej.

En annan bok både Peter och jag läst relativt nyligen är Ingen surf av Jonas Gren. Han skriver om sin egen kamp för att hantera sitt internetberoende och den splittrade uppmärksamhet den får till följd. En lösning för honom blir ett kontor utan wifi. Den här aspekten på vår försämrade förmåga att förstå mer invecklade resonemang diskuteras oftare än pedagogikens betydelse. Men det är ju också något många av oss känner igen oss i. Det påverkar säkert inte heller bara vår förmåga att ta till oss längre texter utan också vilken typ av texter som skrivs och publiceras. På sociala medier behöver läsaren fångas snabbt, annars scrollar denne vidare. Då många dagstidningar i hård konkurrens satsar på digitala prenumeranter blir logiken lätt densamma även där.

En nyhet som gjorde mig riktigt mörkrädd var när tidningen The Atlantic publicerade en artikel om filmstudenter som inte längre orkar igenom en hel långfilm utan att kolla på sina mobiler. En situation där jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra något annat än just att se filmen (och kanske äta godis). Och då handlar det alltså om personer som är så intresserade av film att de studerar ämnet.

Hur man löser problemet vet jag inte riktigt, men ofta är det väl en bra start att uppmärksamma det. Själv blir jag motiverad att bejaka att jag är en förnuftsdriven person. Att envisas med vetenskapliga belägg och rationella argument. Att inte falla in i att man måste spela på känslor. Att inte omyndigförklara människor. Intellektuell hederlighet är viktigt. Jag blir också motiverad att kolla telefonen mindre, läsa mer böcker och se smalare filmer. Jag blir kanske helt enkelt obstinat!