Tänk dig följande scenario. Du är på väg ut för att fika på ett café i närheten med ett par vänner. Vädret är lite ostadigt. Vad väljer du att sätta på dig: en tunn jacka i bomull som skyddar mot en kort skur och torkar snabbt eller en jacka utformad för astronauters extrema situation i rymden där det kan vara avgörande med god ventilation samt avstötande yta mot fukt och olja? Tycker du rymdalternativet verkar coolt kan det nämnas att detta alternativ medverkar till spridning av en av våra vanligaste miljögifter, så kallade perfluorerade ämnen. En kemikaliesammansättning som riskerar att skada både människor och djur allvarligt.
Rymdoutfiten är alltså inte så cool i detta sammanhang. Och ändå är det detta alternativ många av oss omedvetet väljer när våra kläder innehåller en impregnering av perfluorerade ämnen. Gore-Tex, som kanske är mest välkänt i sammanhanget, utvecklades ursprungligen för extrema förhållanden i rymden. Mot slutet av 80-talet blev dessa ”smarta” funktionsmaterial allt mer populära hos en bred allmänhet. Under början av 2000-talet började larm komma om hur perfluorerade ämnen upptäcktes runt om på vår jord. Det fanns i isbjörnars blod påNordpolen, i vår egen mat och naturligtvis också i vårt eget blod. Samma ämnen som i kläder har funktionella egenskaper – som att låta tyget andas, stå emot fukt och smuts – är också synnerligen beständiga. De långa kedjorna av kol- och fluoratomer tvättats lätt ur våra kläder och passerar reningsverket ut i närmaste vattendrag; där de tycks leva kvar i princip för evigt ute i naturen. Det bekymmersamma är att dessa kemikalier riskerar att ge människor och djur cancer samt försämra immunförsvaret och reproduktionsförmågan.
Okunskapen om hur kemikalierna ska kunna undvikas är också i det närmaste total. I följande radioreportage försöker journalisten köpa en giftfri jacka till sin dotter men ingen i butiken lyckas hjälpa henne. Även om det finns grader av giftighet är det synnerligen svårt att hitta någon helt giftfri jacka. Ett problem som tas upp i radioprogrammet är också hur de mest ökända varianterna av perfluorerade ämnen har förbjudits, eller håller på att fasas ut, men att de ämnen som används istället lätt kan brytas ner till giftigare varianter eller kan vara lika farliga men först i en något högre dos. Gifterna verkar inte tas upp genom vår hud utan istället får vi i oss det genom damm och luften kring nyinköpta plagg. Eftersom reningsverken inte kan ta hand om perfluorerade ämnen går de vidare ut i naturen – och åter till oss genom maten och dricksvattnet vilka är våra främsta källor till dessa kemikalier.
Forskaren Daniel Borg beskriver det som att perfluorerade ämnen fastnar på lever- och blodserumproteiner eftersom de liknar naturliga fettsyror. På detta vis kan organismen ta upp mindre fett vilket hos exempelvis fågelungar resulterar i låg födelsevikt, som i sin tur kan innebära att fågeln inte klarar sig. Och återigen: Eftersom de perfluorerade ämnena inte verkar brytas ner blir halten i naturen hela tiden större. Hur ser det då ut med alternativen till dessa giftiga ämnen? I samma artikel som ovan föreslås exempelvis Sympatex (av polyester/polyeter) med en fluorfri impregnering som klarar andningen och vattentätheten lika bra som Gore-Tex, men inte smutsavstötningen. I andra situationer räcker kanske ett tätvävt polyestertyg med en vattenavvisande behandling. Behöver det vara helt vattentätt så föreslås polyuretanbelagt regnställ. Eftersom dessa alternativ är baserade på fossil energi i form av olja är det svårt att kalla dem miljövänliga men i jämförelse med de vanliga funktionsmaterialen är de riktigt bra.
På Naturvårdsverkets hemsida tar de också upp problemen med dessa kemikalier som inte bara finns som impregneringsmedel i våra kläder utan också i bland annat teflonprodukter och brandskum. De konstaterar att kläder och andra produkter med PFAS (samlingsnamn för de former av perfluorerade ämnen vi får i oss mest av) behöver tas omhand på ett riktigt sätt när de slutar användas. När jag (Peter) tog kontakt per e-post för att fråga hur detta riktiga omhändertagande skulle se ut får de konstatera att de inte har något klart svar ännu – men arbetar på frågan. Parallellt med arbetet att fasa ut giftiga kemikalier från nya textilier behöver alltså gifter från redan existerande klädesplagg sorteras ut. Förslag på hur detta ska ske och ansökan om forskningspengar för att gå vidare med studier på området finns, men däremot ingen idag fungerande logistik för att ta hand om gifterna som är i omlopp. Kanske borde våra kasserade vinterjackor lämnas bland farligt avfall på en återvinningsstation men då system för att ta hand om materialet saknas hamnar kläderna istället i de vanliga soporna – och slutligen ute i naturen.
Som en miljödålig bonus nämner Anna Froster i boken Den flamsäkra katten att perfluorerade ämnen gör stor skada också vid metallåtervinning av teflonpannor eller sopförbränning av impregnerade kläder. Som växthusgaser är de nämligen ofta tusentals gånger starkare än koldioxid.
Ett sätt att inte vara en del av den fortsatta spridningen av perfluorerade ämnen i naturen (i din mat och i dina barns blod) är att aktivt välja bort impregnering med dessa ämnen. Fråga i din butik och våga vara en besvärlig kund. Några förslag på alternativa impregneringar har redan getts i detta veckotips och via Karins Miljöblogg finns ytterligare förslag på mer eller mindre ok alternativ. Att verkligen tänka till när det gäller hur pass multifunktionellt plagget egentligen behöver vara är också på sin plats. För egen del gjorde jag en snabb inventering bland våra jackor och tog kontakt med Fjällräven, Lundhags och Stadium (som säljer märket Everest). I de svar jag fått är företagen noga med att beskriva sitt miljöarbete och hur de slutat med vissa perfluorerade ämnen och är på väg att fasa ut övriga (Fjällräven har inte svarat ännu men på deras hemsida ges likartad information). I de jackor vi har hemma finns, kanske med undantag för en Fjällrävenjacka, med stor sannolikhet gifterna eftersom de köptes för några år sedan.
Jag vet fortfarande inte hur de gifter jag bär omkring på i mina ytterkläder ska kunna tas omhand på bästa sätt men känner mig motiverad att inte bidra till att ytterligare perfluorerade ämnen plussas på genom kommande inköp. Det som redan finns hemma ska jag försöka ge så lång livslängd som möjligt i min egen ägo och troligen sedan lämna för nytt liv med en mellanlandning på Myrorna eller liknande. Jag kommer också in i det längsta undvika att köra jackorna i tvättmaskinen eftersom många gifter kommer ut i naturen den vägen – men också för att en jacka nästan aldrig behöver tvättas på detta sätt.
I samband med efterforskningarna om impregnering i friluftskläder kom jag också in på detta med silversalt i sportkläder för att hindra dålig lukt. Detta miljöskadliga oskick får jag vid tillfälle återkomma till i ett eget veckotips.